Stigmatisering innebär att medlemmar av ”sociala kategorier” om vilka andra har negativa uppfattningar eller stereotyper – diskrimineras i sin egenskap av medlemmar i densamma kategorin.
Stigma kommer ursprungligen från grekiskan och betyder märke eller sticksår. Det var ett kroppsligt tecken, som skars eller brändes in för att varna allmänheten för den som bar märket. Idag sker inte den formen av märkning, men stigmatisering förekommer på en rad andra sätt. Schabloniseringar, exempelvis att alla rödhåriga har häftigt humör eller att alla som har en psykisk sjukdom är farliga, är exempel på stigmatiseringar. Stigmat är den röda hårfärgen och den psykiska sjukdomen medan stigmatiseringen består av att människor med dessa ”attribut” tillskrivs olika egenskaper/förmågor.
Ett stigma kan vara osynligt och synligt. Ett synligt stigma är till exempel fysiska handikapp eller hudfärg. Eftersom stigmat inte går att dölja måste individen lära sig att leva med sitt stigma och konfronteras med olika fördomar, i olika situationer, dagligen. Hiv kan till exempel ses som ett osynligt stigma, men inte alltid. Så länge man inte har utvecklat hivrelaterade symtom eller biverkningar av den medicinska behandlingen, går det att dölja sin hivinfektion och individen behöver således inte konfronteras med det i vardagen. Situationer där den stigmatiserade personen blir ”avslöjad” kan dock vara desto mer plågsamma.
Stigmatisering och diskriminering
Att vara stigmatiserad kan påverka ens möjligheter och förutsättningar i en negativ riktning. Den som är utsatt för stigmatisering riskerar att få sämre möjlighet att kontrollera och styra över sitt liv. Stigmatisering och diskriminering går ofta hand i hand. Det är därför viktigt att alla vi som ingår i en ”kategori av människor med ett visst attribut” känner till diskrimineringslagarnas krav på individuell bedömning. Här nedan beskrivs några rättsfall där domstolar klargjort att verksamheter måste göra en individuell bedömning och inte utgå från att alla som har exempelvis en psykisk sjukdom är på ett visst sätt eller bara klarar av vissa saker.
Stigmatisering i arbetslivet
I Arbetsdomstolens mål, AD 2003 nr 47, nekade en arbetsgivare en arbetssökande en tjänst med hänvisning till dennes diabetes. Arbetsdomstolen konstaterade att diabetesen inte påverkade den arbetssökandens förutsättningar att arbeta som driftsoperatör på ett raffinaderi och att det därför utgjorde diskriminering att inte anställa denne på grund av dennes funktionsnedsättning/diabetes.
Arbetsdomstolen uttalade att varje arbetstagare ska bedömas utifrån sina personliga egenskaper och förutsättningar att utföra arbetet och inte utifrån schablonuppfattningar om egenskaper, som tillskrivs personer som tillhör samma grupp. Uttalandet innebär att en arbetsgivare inte får neka dig jobb eller en befordran endast på grund av att denne har förutfattade meningar om din arbetsförmåga eller konsekvensen av din sjukdom. En arbetsgivare måste alltid bedöma din individuella arbetsförmåga och inte vad som generellt är möjligt eller svårt för personer som drabbats av samma eller liknande sjukdom som du.
Stigmatisering inom Socialtjänsten
Svea hovrätts dom från 2014-04-11 handlar om tvångsomhändertagandet av ett barn på grund av att mamman hade en psykisk funktionsnedsättning. Sigtuna kommun hade inte prövat mammans egen förmåga att ta hand om sitt barn. Socialnämnden hade istället grundat sitt beslut på uppfattningen att personer med en viss psykisk funktionsnedsättning har en bristande föräldraförmåga.
Domstolen konstaterade att Sigtuna kommun hade brustit i saklighet och opartiskhet i sin hantering av ärendet. Den förutfattade meningen om mammans föräldraförmåga medförde att socialförvaltningen underlät att handlägga ärendet i enlighet med gällande bestämmelser och rutiner. Detta ledde i sin tur till en bristfällig utredning. Den bristfälliga utredningen lades till grund för socialnämndens beslut om ett omedelbart omhändertagande av barnet enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Domstolen ansåg att dessa omständigheter, såväl sammantagna som var för sig, inneburit att både föräldrarna och barnet hade missgynnats i diskrimineringslagens mening. Missgynnandet bestod i att deras rätt till en saklig och opartisk behandling och prövning hade kränkts.
När regelverk stigmatiserar individer
Ibland kan lagar och regelverk försvåra för enskilda personer som har ett visst stigma. Även om sådana lagar och regelverk finns, måste beslut som rör en enskild person ske utifrån en individuell bedömning. Ett uppmärksammat fall är fallet med If skadeförsäkring AB. Svea hovrätt slog i detta mål fast att ett försäkringsbolags bedömning över vem som får teckna en försäkring måste bedömas i varje enskilt fall och inte grundas på interna bestämmelser.
Målet handlar om en kvinna som ville teckna en sjukförsäkring hos If skadeförsäkring AB för sin dotters räkning. Dottern hade en hörselnedsättning sedan födseln. Mammans ansökan avslogs med motiveringen att hon uppbär vårdbidrag enligt lagen om handikappersättning och vårdbidrag. Försäkringsbolaget hänvisade till en teckningsregel som innebär att en försäkring aldrig betalas ut i de fall vårdbidrag utgår för barnet. Försäkringsbolaget gjorde ingen riskbedömning i ärendet. Svea hovrätt konstaterar i sin dom att både mamman och dottern hade diskriminerats eftersom försäkringsbolaget endast grundade sitt beslut på interna regler utan att göra någon individuell bedömning i fallet. Svea hovrätt dömde försäkringsbolaget att betala 150 000 kronor i diskrimineringsersättning till dem[1].
Vägledande domar
Domarna ovan påvisar alla att stigmatisering inte är tillåten. Även i andra fall som rör någon av diskrimineringslagarnas tillämpningsområde är dessa tre domar vägledande. I samtliga fall understryker domstolarna att det alltid måste göras en individuell bedömning. Blir du utsatt för stigmatisering av någon som är offentliganställd eller på annat sätt omfattas av de svenska diskrimineringslagarna kan du med fördel hänvisa till de ovan nämnda domarna.
Här kan du läsa om var du kan klaga om du blivit utsatt för diskriminering.
[1] Svea hovrätt, mål nr. T 1912-13, Dom 2013-10-08.
Av: Annika Jyrwall Åkerberg
