Positivt att situationen kring elever som är frånvarande från skolan uppmärksammas, men för få konkreta förslag och väl smalt fokus på närvarostatistiken. Det anser NSPH i sitt yttrande över utredningen kring elevfrånvaron och hur den ska minskas.
Med betänkandet ”Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera SOU 2016:94” lägger Utbildningsdepartementet fram en rad förslag med syfte att minska den ogiltiga frånvaron i skolan. NSPH ser positivt på arbetet med att främja närvaron i skolorna, där NSPH:s målgrupp (barn och ungdomar som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, lever med psykisk ohälsa eller är anhöriga till någon med psykisk ohälsa) är överrepresenterade bland de elever som är långvarigt frånvarande.
Att få frånvarande elever mer närvarande i skolan är ett komplext arbete som behöver ske på flera olika plan och av olika samhällsinstanser. Det är beroende av vilken kunskap och kompetens skolans personal har för att kunna bedriva en pedagogisk verksamhet för barn med olika sorters psykisk ohälsa, men även av hur tillgänglig primärvård och psykiatrisk vård är för barn och unga. Sist men inte minst är det av största betydelse att föräldrar till barn med psykisk ohälsa får det stöd de behöver för att kunna ge bästa möjliga stöd till sina barn, men också att de den vård och de stöd som de behöver för egen del.
Utredningen har tagit sig an en viktig fråga och NSPH instämmer i många av de resonemang som görs, yttrande men anser att det är för få konkreta förslag kopplade till resonemangen i betänkandet. Det ensidiga perspektivet på just frånvaron blir dessutom för smalt. NSPH vill i sitt yttrande framhålla att det är viktigt att det görs en helhetsbedömning av enskilda elevers situation, där graden av frånvaro endast är en faktor.
-För att kunna lyckas öka närvaron i skolan krävs mer kunskap om olika elevers förutsättningar. För att exempelvis kunna göra en relevant åtgärdsplan kan det behövas stor förståelse för och kunskap om psykisk ohälsa. Det finns ett behov av kompetenshöjning längs med hela skolkedjan – från stödpedagoger till rektorer och huvudmän, säger Nicole Wolpher, intressepolitisk talesperson för NSPH.
NSPH vänder sig dock emot att funktionsnedsättning i betänkandet anges som en individfaktor, det vill säga en faktor som kan hänföras till eleven, och inte som en skolfaktor. Skolan har svårigheter att möta elever med psykiska funktionsnedsättningar. Skolans personal behöver ökad kunskap om psykiska funktionsnedsättningar och om hur läromiljön kan anpassas utifrån de olika individernas behov. Många elever far idag illa i den svenska skolan på grund av skolans oförmåga att möta dem utifrån deras förutsättningar, trots att skolförfattningarna är tydliga med att undervisningen ska anpassas. Skulle skolan klara av detta, behöver funktionsnedsättningar såsom NPF eller andra psykiska funktionsnedsättningar inte längre vara en riskfaktor och frånvaron skulle minska rejält.
Att beskriva funktionsnedsättning som en individfaktor, bidrar till eller spär på ett synsätt som handlar om att det är eleven som har svårigheter och inte skolan. Trots att vi vet att skolan har svårt att göra läromiljön pedagogisk tillgänglig för alla elever. Det är ett synsätt som inte utvecklar den svenska skolan eller ger elever förutsättningar att lyckas i skolan.
I arbetet med att minska frånvaron anser NSPH att det är viktigt att skolan lyssnar in eleven och ser dess vårdnadshavare som en värdefull resurs. Eleven är expert på sin egen livssituation och vårdnadshavarna har lång erfarenhet av barnets behov och förutsättningar.
Rörande betänkandet anser NSPH dessutom:
-att elevhälsan omgående behöver få ökade resurser, då den idag har begränsade möjligheter att bedriva sitt förebyggande arbete. Det är också avgörande att elevhälsan har en bred kompetens i att fånga upp psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar för att kunna ge rätt stöd eller remittera vidare till rätt instans.
– att samtliga lärare behöver mer kunskap kring bemötande av elever med psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar samt ta del av den specialistkunskap som elevhälsan besitter.
-att ansvarsområdena och samverkan mellan elevhälsan och andra stödinstanser, såsom barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten, förtydligas. Detta så att det inte uppstår glapp där elever bollas fram och tillbaka utan att få det stöd som behövs.
– att rätten till en samordnad individuell plan (SIP), som finns lagstadgad i hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen, också ska införas i skollagen. Detta för att underlätta för elever som under skoltiden också har kontakt med kommunen eller landstinget.
-att utredare bör fokusera mer på den forskning som finns kring vad som gör att man trivs i skolan, hellre än att konstatera att det finns kunskapsluckor kring vad som förhindrar frånvaro.
– att skolans verksamhet i större grad samverkar med representanter från civilsamhället, såsom brukarrörelsen, för att föra in den kunskap och de perspektiv som finns där.
