För att den folkhälsopolitiska visionen om mer jämlik hälsa ska bli verklighet krävs medvetna satsningar på psykisk hälsa. Samt att brukarrörelsen får förutsättningar – i inflytande, tid och resurser – att kunna vara med påverka utvecklingsarbete i alla dess faser.

Alla har rätt till en jämlik vård, anser NSPH. Även personer med psykisk ohälsa.

Det är NSPH:s rekommendationer i vårt yttrande kring delbetänkandet ”För en god och jämlik hälsa – En utveckling av det folkhälsopolitiska ramverket SOU 2017:4” NSPH ser positivt på att delbetänkandet har ett tydligt fokus på jämlik hälsa i det folkhälsopolitikiska arbetet, men vill samtidigt lyfta fram att psykisk ohälsa måste vara ett av de mest prioriterade områdena när ramverket ska omvandlas till konkreta förslag.  Psykisk ohälsa är ett växande folkhälsoproblem och personer med psykisk ohälsa är på flera sätt en av de allra mest socioekonomiskt utsatta grupperna i samhället idag, något som inte tas upp specifikt i betänkandet.

NSPH ser att detta fokus på psykisk hälsa behöver genomsyra alla led av arbetet, från den strukturella målnivån genom de statliga myndigheterna och ned på lokal nivå. Ett sätt att konkret ge psykisk hälsa större fokus kan exempelvis vara att förtydliga att Länsstyrelserna behöver ha ett större fokus på psykisk ohälsa. De aktörer som Länsstyrelserna samarbetar med och ger stöd till är några av de aktörer som är allra viktigast för att ge stöd och vård till enskilda, det vill säga kommuner och landsting. På samma sätt som Länsstyrelserna i dagsläget kan göra kompetenshöjningsinsatser kring våld i nära relationer bör de erbjuda kompetenshöjningsinsatser och stöd kring psykisk ohälsa.

En genomgående brist i det föreslagna ramverket är även synen på brukarrörelsens roll i det föreslagna utvecklingsarbetet – där betänkandet föreslår att det ska inrättas ett dialogforum för att stärka dialogen med civilsamhället.

NSPH menar att ett årligt dialogforum är otillräckligt – brukarrörelsen bör få möjlighet att påverka i alla faser av det mångfacetterade arbetet med jämlik hälsa.  Civilsamhället har ofta kunskap och erfarenheter av hur verkligheten ser ut för den målgrupp som representeras som närmare speglar en nulägesbeskrivning än vad som är möjligt för det offentliga att ha. Dessa representanter kan också bidra med andra perspektiv och förslag på lösningar, vilket borde ses som en resurs i detta arbete.

– Vill man ha med brukarrörelsen på riktigt i arbetet så bör man ha relevanta representanter i alla faser av arbetet – från planering till genomförande och uppföljning – och på regelbunden basis, säger Nicole Wolpher, intressepolitisk talesperson på NSPH.

Om man på allvar vill ha en stärkt, och mer levande, dialog med civilsamhället vill NSPH påpeka att i så fall måste resurser avsättas för att representanter från civilsamhället ska kunna arvoderas för deras arbetsinsatser.