Visa Vägar bjöd på så väl konkreta exempel på hur brukarstyrda förändringsinitiativ kan bidra till en mer personcentrerad vård som visionära förslag om att brukarrörelsen bör vara med och utforma de nya välfärdstjänsterna i samhället.
Under NSPH:s inspirationsdag Visa Vägar diskuterades hur vi skapar en personcentrerad vård i praktiken och inte bara fastnar i fina formuleringar i policydokument. Att göra vården mer jämlik och personcentrerad handlar i grunden om enkla principer: att låta patienter och brukare komma till tals om sina erfarenheter och önskemål och låta dessa vara utgångspunkten för hur vården utformas och utvecklas. De framgångsrika exempel på brukarinitierad vårdutveckling som presenterades – som Återhämningsguiden, peer support, patientforum och kvalitetsförbättringsteam – visar att arbetet redan har påbörjats samt är uppskattat av såväl huvudmän som patienter och borde få större genomslagskraft.
Kajsa Westling på Vårdanalys påpekar att det behövs mer kunskap om personcentrerad vård
Men för att det ska kunna ske det kräver en organisatorisk synvända inom vårdadministrationen. Kajsa Westling, utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, resonerade kring hur patienter kan gå från att bli mottagare till medskapare av vård.
-Det finns ett stort intresse för personcentrerad vård bland vårdgivarna, men det finns en bristande kunskap om hur det ska gå till. Personcentrering är ett förhållningssätt och inte en styrmodell, påpekar Kajsa Westling.
Hon tror att det är svårt att få en mer genomgripande förändring inom vården utan att ändra styrsystemen och ersättningsmodellerna inom vården.
NSPH:s ordförande Anki Sandberg konstaterade att personcentrering och antistigmaarbete har utlovats sedan 70-talet. Ändå följs alla ambitioner alltför sällan av faktiska åtgärder och konkreta handlingsplaner.
-Är det så att vården har en ovanligt låg innovationsgrad och ett motstånd mot förändring jämfört med andra samhällssektorer där anpassningar uppenbarligen genomförts mycket snabbare?
Den frågan ställde Anki Sandberg till de inbjudna i den avslutande paneldebatten under Visa Vägar, där politiker från socialutskottet deltog tillsammans med representanter från Folkhälsomyndigheten, SKL, Psykologförbundet och Socialstyrelsen.
Michael Anefur, kd
Michael Anefur, riksdagsledamot (KD) och ledamot i socialutskottet, höll med om att vården nog är lite introvert, och har svårt att ta till sig det som händer i omvärlden.
-Samtidigt har en helt enig riksdag nu tagit beslut om att vid samsjuklighet ska det blir en huvudman som håller ihop vården för den som lever med psykisk ohälsa och beroendesjukdom. Det är exempel på att det finns politisk energi för de här frågorna, säger Michael Anefur.
Jonas Bergström, chef för enheten för patientsäkerhet på Socialstyrelsen, ville i sin tur påpeka att det har hänt mycket inom vården senaste decennierna, men att samhället förändras i ännu snabbare takt. Vården som en mer trögrörlig samhällsfunktion har svårt att hinna med tempot i samhällsförändringen.
Anki Sandberg tyckte att vårdens huvudmän glömmer bort den kraft och utvecklingsvilja som finns i brukarrörelsen. De exempel på framgångsrikt förändringsarbete som lyftes fram på Visa Vägar visar tydligt att brukarrörelsen och patientorganisationer är en resurs att räkna med.
-Nu är det dags för verksamhetschefer och deras anställda att kliva fram. Att skapa verklig förändring ute i verksamheterna handlar på många sätt om ledarskap, säger Martin Björklind, professionsstrateg på Psykologförbundet. Han menar att ett tydligt ansvar vilar hos cheferna som måste visa att de vill få till en mer personcentrerad vård och hantera de hinder som eventuellt kan komma i vägen under resans gång.
Ing-Marie Wieselgren på SKL Uppdrag Psykisk Hälsa vill att brukarerfarenheter ska tas med i utformningen av nya välfärdstjänster
Ing-Marie Wieselgren, projektchef för Uppdrag Psykisk Hälsa på SKL, delgav oss tankar som löpte i för henne själv nya banor:
-Tidigare har jag ansett att patienter och brukarorganisationer bör vara med att utforma vården, men nu anser jag nog att vi behöver tänka ännu större. Det kanske snarare är så att de, med sina erfarenheter av att leva med psykisk ohälsa och möta fördomar och tvingas hantera praktiska och ekonomiska hinder i sin vardag, behövs för att utforma HELA samhället så att det bättre möter sina medborgare när de behöver hjälp, säger Ing-Marie Wieselgren.
Hon tycker att det är dags att ta med brukarrörelsen i arbetet med att utforma de nya välfärdstjänsterna i samhället. För att bygga ett ”nytt slags folkhem” så vill hon att Sverige ska inspireras av Nya Zeeland som har beslutat att börja mäta välmående som samhällsmått istället för det traditionella ekonomiska måttet BNP. Deras regering ska presentera en ”välmående-budget” för att mäta vilken effekt långsiktiga politiska beslut för på människors liv.
