Sverige har kritiserats både av svenska frivilligorganisationer och olika FN-organ för att tillåta långtgående tvångsåtgärder mot barn och unga i behov av psykiatrisk vård. Regeringen har velat göra något åt dessa brister och tillsatte för några år sedan utredningen För barnets bästa (SOU 2017:11). Den föreslog flera angelägna begränsningar i tvånget mot barn inom psykiatrin.

”Vi vill se en radikal minskning av tvångsåtgärder mot barn.”

När regeringen nu går vidare i arbetet föreslår viktiga skärpningar i lagstiftningen så önskar vi att de hade gått längre och lyssnat mer på utredaren. I regeringsförslaget saknas tyvärr flera av utredningens kvalitetsförbättrande förslag. Regeringens hänvisning till sina statliga myndigheter är för vagt formulerat. Socialstyrelsen har exempelvis fått i uppdrag att stimulera och stärka det nationella utvecklingsarbetet och sprida kunskap om metoder och arbetssätt till vårdpersonalen inom den psykiatriska heldygnsvården. Det är bra, men räcker inte om vi på allvar vill minska tvångsinsatserna gentemot barn och unga i behov av psykiatrisk vård.

Vi vill se en radikal minskning av tvångsåtgärder mot barn. För att nå dit krävs ett systematiskt kvalitetsutvecklingsarbete där patientperspektivet är utgångspunkten. Dessutom måste en medvetenhet skapas om den maktobalans som ofta råder mellan patient och personal och de negativa effekter den har på bemötandet på vårdenheterna.

Andra lagförslag som NSPH hade velat se i regeringens proposition:

  • Barn ska ha rätt till anpassad information och rätt att få uttrycka sina åsikter. Åtgärder som säkerställer att så har skett ska dokumenteras och journalföras.
  • Barn ska aldrig vårdas tillsammans med vuxna eller inom rättspsykiatri.
  • Ett särskilt utvecklings- och kontrollorgan ska inrättas som granskar och säkerställer att barn inte utsätts för onödigt tvång.

Anki Sandberg. ordförande för NSPH

Med sina nuvarande formuleringar har regeringens förslag fått en slagsida åt det juridiska hållet: Vad är tillåtet och under vilka förutsättningar? Det viktigaste tycks ha varit att formulera lagparagrafer som lever upp till barnkonventionen och inte riskerar kritik vid externa granskningar. Regeringen verkar därmed lägga mindre vikt vid att utveckla en dynamisk tillsynsverksamhet där även det förebyggande arbetet prioriteras, vilket även omfattar ett systematiskt arbete kring bemötande, kommunikation, samarbetsförmåga och skapande av delaktighet.

Erfarenheten visar att det är svårt att minska förekomsten av tvång utan att satsa på inkludering, medbestämmande och delaktighet. Den insikten saknar vi i regeringens förslag.

Läs vår mera omfattande skrivelse rörande propositionen här

Anki Sandberg, ordförande för NSPH