Det säger Katarina “Kacka” Sundbaum och skrattar högt och varmt. I hela sitt liv har hon arbetat med människor. Det gör hon både på jobbet och fritiden. Och just unga har en särskild plats i ”Kackas” hjärta. Sedan ett tjugotal år tillbaka är hon anställd av socialtjänsten i Umeå som familjebehandlare och under den tiden har hon tagit emot både barn och ungdomar i sitt hem.

Varifrån kommer det här engagemanget som du har för unga?
– Jag har alltid haft det tror jag. Jag har alltid månat om andra och redan när jag var 12 år jobbade jag som barnflicka. Barnen är vår framtid. Jag älskar dem ju, vet du!

Du är generös och ger mycket av dig själv, vad får du tillbaka i de här mötena?
– Jag bär de här barnen med mig och det är så roligt när det går bra för dem! Vi behöver varandra, både barn och vuxna. Och så lär jag mig så mycket av dem, de är snabba i både mun och tanke. Det både en utmaning och roligt att vara med dem. De hjälper mig också att behålla barnsinnet och att inte ta mig själv på så stort allvar!

Berätta, hur gör du för att möta ungdomar så att de känner sig sedda och hörda?
– Jag är bara där och är mig själv. Jag har ingen agenda. Ungdomar är fantastiska på att känna av om man har det. Det behövs så lite för att nå dem, var bara den du är.

Det du gör låter så enkelt, men många vuxna kan ha svårt att ”koppla bort sina egna behov av att hjälpa eller vara till nytta/vara duktiga föräldrar”. Det kan vara svårt att lyssna och bara vara öppen och mottaglig. Har du tips till dessa vuxna?

– Ibland upplever jag att vuxna har nog med sig själva och varken har tid eller ork för barnens behov. Man tappar bort varandra! Försök att ha öppna sinnen och visa att du finns där som vuxen, ”jag är här för dig och vi får dra det här lasset tillsammans”.
– Gör aktiviteter ihop med barnen, ni kan t.ex. laga mat tillsammans. Gå ut och promenera eller prata i bilen. Då behöver man inte titta på varandra och slipper feltolka varandra. Ibland kan det också vara lättare för unga att prata med någon annan vuxen än med sina föräldrar. Att vara vuxen är också att våga ge både ris och ros.

Genom åren har du mött många ungdomar, trampar du aldrig i klaveret?
– Det är klart att jag gör. Men jag är aldrig rädd för att säga att jag hade fel eller om det är något om jag inte kan. Ingen är fullkomlig.

Slutligen, har du några egna förebilder?
– Alla människor är mina förebilder. Jag får alltid med mig något nytt från varje möte. Ett möte med en annan människa går man aldrig lottlös ifrån.
Rebecca är en av de ungdomar som fått stöd av Kacka, för henne blev mötet med “Kacka” en vändpunkt som förändrade hennes liv. Det mötet kan du läsa mer om här: Läs artikeln “Det fanns inte en enda vuxen som såg mig”

Redaktionens kommentar:
Det behövs många vuxna som bryr sig. Om man är vuxen och verkligen vill engagera sig för barn och ungdomar kan man till exempel ansöka om att bli kontaktperson eller kontaktfamilj/jourfamilj för socialtjänsten. Då hör man av sig till socialförvaltningen i kommunen där man bor.