I fredags deltog projektet Din Rätt på nätverksmöte med landstingens högsta psykiatrichefer på Sveriges Kommuner och Landsting. Där berättade vi om projektets arbete med att motarbeta diskriminering pga psykisk ohälsa.

Bakgrundsstatistik

diskriminering pga psykisk ohälsa i psykiatrinVi inledde med att ge de cirka tjugo deltagarna lite bakgrundsstatistik: Nära hälften av alla med psykisk ohälsa uppleva att de blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp i sjukvården eller psykiatrin. Medellivslängden för en svensk med psykisk ohälsa är femton-tjugo år kortare än andras (senaste enligt siffror från OECD), av skäl som otillräckligt stöd, felordinering, felmedicinering, en oförmåga att ta hand om sig själva, men också i att få stöd i att ta hand om sig själva, och självskadebeteende och självmord. Psykisk ohälsa är störst hos kvinnor mellan 18 och 24 år. Självmord är vanligast hos äldre män och i Sverige är självmord sex gånger så vanligt som att dö i trafiken. 3 av 4 svenskar har erfarenhet av att antingen själva ha psykisk ohälsa eller att en anhörig har det. Detta angår alltså oss alla, och i det här fallet, i allra högsta grad psykiatrin.

Riskzoner för diskriminering och felbehandling i psykiatrin

Vi exemplifierade några riskzoner för diskriminering och felbehandling i psykiatrin med hjälp av våra följare på Facebook och våra samarbetspartners (Diskrimineringsombudsmannen, Sveriges Kommuner och Landsting, Myndigheten för Delaktighet, Yrkesföreningen Personligt Ombud i Sverige och Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare):

  • De långa väntetiderna hos bl. a organisationer, kommun, socialtjänst, och myndigheter, är ett stort problem. En månad för att få kunna komma och prata någon när man mår dåligt inombords är för långt.
  • Dubbeldiskriminering; att man diskrimineras på grund av ex. ålder, kön, etnicitet, sexualitet, men dessutom pga att man exempelvis har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, eller är deprimerad eller på annat sätt labil.
  • Den felaktiga idén från professionen om att personer med psykisk ohälsa, eller deras anhöriga, inte vet vad patienten behöver. Psykiatrin drar inte tillräckligt stor nytta av den kunskap som personen och dess närstående ofta har. Dessutom finns en risk för så kallat självstigma – om ingen tror att du vet vad som är bäst för dig finns risken att du snart inte tror det själv heller.
  • Att det finns en för ihopbuntande och rigid syn på vad en viss patient behöver. Individen behöver i princip alltid ses mer av psykiatrin än den gör. Det är viktigt att behandlingen baseras på just den individuella patientens behov och förutsättningar (även de förutsättningar som kan uppfattas som provocerande eller irriterande).
  • Att begreppet ”tillgänglighet”, som sedan årsskiftet är en egen diskrimineringsgrund, måste diskuteras utifrån även en rent psykologisk aspekt: Ens rätt att förstå. För flera med psykisk ohälsa är det omöjligt att exempelvis ha ett telefonsamtal, eller kunna dyka upp i tid på ett möte, eller lyssna länge nog för att informationen ska gå in. Då är psykiatrins ansvar ju att tillgängliggöra sig själv. Att skapa flexibilitet, direktkontakt, att vara lätt att nå, att sätta sig på samma nivå, ibland kan det var något så enkelt som att fysiskt inte vara högre upp än den man pratar med, att folk inte måste vänta så länge på besked, att de blir bemötta med respekt och inställningen att de kan faktiskt kan tillfriskna.
  • Det händer att folk portas från psykiatrin. Det måste upphöra.
  • Att det finns ett stort problem med att personer med psykisk ohälsa som ”slår i” sextiofemårsgränsen ofta slussas in i en helt outrustad och oförberedd äldreomsorg, där viktig medicinering, boendestöd, kontaktpersoner, terapi och liknande går förlorad.
  • Att det kan finnas för många olika handläggare, makthavare och samtalspersoner kring en individ med psykisk ohälsa – hen behöver då berätta sin historia oftare än vad som är rimligt, och får en för godtycklig, ryckig behandling.

Särskilt viktiga insatser och bidrag från psykiatrin

Vi berättade för psykiatricheferna vad som kommit in som exempel på särskilt viktiga insatser och bidrag från psykiatrin, inkommet framför allt från personer som skrivit direkt till oss på Facebook:

  • – Att alla som behöver får en SIP – en Samordnad Individuell Plan. Det ska ju användas när en person har behov av insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och  då ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en individuell plan. Landstinget ska ta initiativet!
  • Att psykiatrins personal är tydlig med hur, när och varför saker görs, garantera att personen har förstått, och långt innan dess har hörts.
  • Att kommunen ser till att de brukare som behöver boendestöd ska få en utredning gjord av kompetenta, gärna legitimerade kuratorer
  • Att psykiatrin fortsätter forska i bättre och modernare metoder än att använda bältning, även om det kanske inte ska upphöra helt (än)
  • Att man inte automatiskt blir utskriven från sin psykmottagning utan att bli tillfrågad
  • Att psykiatrin använder sig av evidensbaserad vård- och diagnosmetoder
  • Att brukarens makt på alla nivåer stärks
  • Att man som patient kan få hjälp med att få exempelvis boendestöd
  • Att man som patient alltid får en vårdplan före utskrivning
  • Att psykiatrin ser till att hålla informationsträffar med anhöriga och stöd för att de själva ska slippa bli sjuka
  • Att vill brukaren ta med en anhörig i samband med en planering, har också vårdgivaren skyldighet att kalla den anhörige/närstående
  • Att det är väldigt viktigt med uppföljning och efterkontroller efter utskrivning
  • Att det ibland inte syns utan på om man har ex. anorexi, det är en psykologisk sjukdom även om den kan synas även fysiskt
  • Att psykiatrin gärna får ge patienter chansen att gå kurser, studiecirklar, att få utbildning eller stöd som Non Violent Communication, Mindfulness, KBT och Affektskolan

Vikten av transparens och aktiv, oavbruten respekt från psykiatrin till personer med psykisk ohälsa, återkommer också mycket bland de tips och förhoppningar vi får in.

Även om det inte just den här gången fanns tid till så mycket diskussion kände vi att vi fick bra gehör och förståelse för att det finns mycket förbättringspotential. En av psykiatricheferna bekräftade exempelvis att diskriminering finns i strukturen; alltså i det lilla och upprepade, där det kan vara svårare att komma åt än genom enstaka skandalösa händelser. En annan av psykiatricheferna poängterade att det också är en fråga om okunskap; att det krävs mer utbildning i diskriminering hos psykiatrin.

Vi håller med!

Johanna Wester,
projektledare för antidiskrimineringsprojektet ”Din Rätt”