”Ingen ville ta något ansvar. Jag använde till slut jurist för att få hjälp och lyckades då få de insatser som behövts sedan sex år tillbaka.”

Tyvärr är detta en vanlig upplevelse i min kontakt med föreningsmedlemmar i Attention, där jag är intressepolitisk ombudsman. Först när man får hjälp från jurist, personligt ombud eller en kunnig anhörig/bekant tas behoven på allvar och man beviljas de insatser man har behov av. Hur kommer det sig att de människor som är i störst behov av stöd från samhället upplever att det är så svårt att få det? Av de samtal jag får har jag skapat mig uppfattningen att bristen på stöd kan ha olika bakgrund. Jag tänkte här gå igenom de vanligaste, och i slutet kommer en kort analys kring varför det ser ut som det gör.

Bristande kunskap

Detta är kanske den viktigaste och mest grundläggande problematiken inom alla samhällsinsatser. Även inom de discipliner där kunskapen borde vara mycket hög kring psykisk ohälsa har jag förstått av samtal att kunskap och kompetens saknas. Det kan vara rutiner som inte anpassade efter de klienter man möter, att man inte hämtar in anhörigas kunskap om hur insatser ska göras på bästa sätt eller att man inte har kunskap om vilken lagstiftning som gäller inom området.

LSS, försörjningsstöd, socialtjänstJag får t ex ofta höra av personer med NPF att de förlorat sitt stöd för att de har missat ett inplanerat möte. För någon vecka sedan var en pappa med barn på väg att vräkas efter att ha missat ett möte med socialtjänsten angående försörjningsstöd. ”Du kom inte till det planerade mötet och därför får du inte något försörjningsstöd”. Pga uteblivna pengar kunde pappan inte betala hyran och hyresvärden hade meddelat att vräkning skulle ske när månaden var slut. Eftersom pappan inte hade några reservmedel (man har ju sällan det när man går på socialbidrag) så var det inte möjligt att betala. Pappan är alltså redan i kontakt med socialtjänsten, han har rätt till stöd enligt deras egen utredning. Men hans oförmåga att passa en tid gör att de kastar ut honom ur systemet. Vem har en skyldighet att ta vid när han blir vräkt? Jo, socialen. Vem har försörjningsskyldigheten för alla invånare i kommunen? Jo, socialen. Här blir det mycket tydligt att socialtjänsten inte arbetar på ett konstruktivt eller kunskapsbaserat sätt. De tar inte hänsyn till att pappan har en funktionsnedsättning som innebär att just passande av tider kan vara ett stort problem. De följer inte heller lagstiftningen, som säger att de har det yttersta ansvaret för alla invånare i kommunen och i synnerhet för personer med funktionsnedsättning. Dessutom kan man fundera om det är förenligt med barnkonventionen och konventionen för personer med funktionsnedsättningar att först passivt se på när en person blir vräkt när man är den som har ansvaret både innan och efter för familjens försörjning.

Bristande resurser, personella och ekonomiska

”Det är minst ett års väntetid att få LSS – stöd i kommunen”.

Bristande resurser är kanske ett av de vanligaste skälen till att insatsen/vården inte ges. I alla fall enligt myndigheterna själv. Oavsett om det gäller skolans verksamheter eller beslut inom LSS så hänvisas till att man inte kan få denna insats för att personer eller pengar saknas. LSS-lagstiftningen som exempel, ger ett stort utrymme för individen själv att få ha inflytande på de insatser som ges. Men, om kommunen bara har byggt ett boende som kan tillhandahålla den typen av service som behövs – och det boendet är fullt – så hänvisas den behövande ofta till ett boende i en annan kommun. Hur förenligt är det med att personen själv får vara delaktig? Inte särskilt, enligt mig. Och är det rimligt att den som får bifall på ett beslut om kontaktperson sedan inte får någon kontaktperson för att kommunen säger att sådana saknas?

Kunskap saknas i vissa delar av organisationen

Även om vissa delar av myndigheten har kunskap och kompetens så kan insatsen falla på att inte alla har det. Om du beviljas boendestöd enligt socialtjänsten så behöver boendestödjaren ha rätt kompetens för att kunna utföra uppdraget. Om boendestödjaren kommer förbi varje dag kl 9, och den som behöver stödet inte är vaken då, så har man ju i praktiken inte fått den insats som man blivit beviljad. Detta gäller även om boendestödjaren har fel bemötande, inte förstår just dina behov eller tolkar sitt uppdrag fel. Många av de som kontaktar mig säger också att när relationen med den som ska ge dig stödet/insatsen inte fungerar så utgår man ofta från att det är mottagaren/den med behov som har problemet. Det kan vara svårt att få byta handläggare till någon med NPF-kompetens. Andra exempel: handläggare hänvisar till att du som anhörig inte får söka insats åt någon annan trots att du har en fullmakt, handläggare påstår att personer med ADHD aldrig kan få LSS-insatser mm. Det räcker med en enda dålig handläggare/personal någonstans i systemet för att stödet ska fallera.

Bristande samordning

Bristande samordning är en stor stötesten för många, i synnerhet för de föräldrar som kämpar för sitt barns rättigheter. Trots god kunskap och kompetens inom vård och omsorg så kan bristen på samordning dem emellan leda till att inga insatser fungerar. Det kan också vara svårt att få till samordning när bara en av parterna förstår behovet, det är t ex inte ovanligt att psykiatrin ser personens behov av stödinsatser och gör bedömningen att personen behöver särskilt boende, men att LSS-handläggaren gör en helt annan bedömning och tycker att personen knappt kvalar in för något stöd. Vissa insatser fungerar heller inte om du inte har en trygg bostad och försörjning, vilket både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har identifierat. Den som är upptagen med sin oro för sin ekonomi kan oftast inte bli en mer effektiv arbetstagare samtidigt.

Det går ju alltid bra att skicka vidare till annan instans, när man inte är ”tillräckligt funktionshindrad” för ex. stöd i egna hemmet eller med inköp, men heller inte tillräckligt samhällsorienterad för att klara det själv. Personen det är fråga om ”faller mellan stolarna”.

Lagstiftningen är inte anpassad efter de som behöver stöd

Som jag beskrev ovan så bedrivs verksamhet utifrån patientens/brukarens upplevda behov, men inte efter de faktiska: patienten får betala för uteblivet läkarbesök för att man inte kom trots att man har en funktionsnedsättning som innebär kognitiva svårigheter, arbetsförmedlingens insatser är förlagda till lokaler som inte är anpassade (tickande klockor, brusande fläktsystem) och bemötandet anpassas inte efter att personen har t ex en autism och kommunicerar på ett annorlunda sätt. Resultatet blir alltid att den enskilde kastas ut ur det system man var inne i, det finns ingen ”rätt” för personen att få verkligt anpassat stöd. Myndigheterna ägnar sig också åt mycket ”gränsdragning”, antingen inom sig mellan olika enheter, eller mellan sig. ”Det där får du ta med XXX”.

Prestige

I alla mellanmänskliga relationer så kan det uppstå slitningar eller missförstånd. Min tolerans för detta inom myndigheter som ska jobba för individens bästa är dock liten och jag skulle t om vilja gå så långt som att avråda människor med dåliga attityd att söka sig till funktioner där man kommer att träffa personer med avvikande funktionssätt. Jag vet inte hur många samtal jag fått där föräldern/anhörige berättar om hur relationen med rektor eller läraren har kapsejsat, att anhöriga har ”bannlysts” från möten och kontakter eller att personen med makt har försökt ”kollra” bort den som sökt stöd. Det är t ex inte alls ovanligt att socialtjänsten ignorerar muntliga förfrågningar eller ansökningar så att insatser eller avslag försvinner ut i tomma intet. Eller fattar beslut som inte är anpassade efter individen.

”Hänsyn togs inte till sonens egen önskan om insats eller upplevda behov gällande drogberoende och psykiska mående. Kommunen hade fastställda insatser baserade på forskning som stödde utredarens beslut. Socialtjänstemannen inhämtade inte aktuell information från psyk ang deras insatser gällande depression och diagnoser med motiveringen ”vi vet ju redan att han mår dåligt” Då beslut gavs om öppenvårdsbehandling i kommunen och familjehemsplacering begick sonen självmord.”

Avslutning

Denna blogg handlar om olika aspekter på diskriminering och frågan blir följaktligen om mina exempel ovan egentligen har någon diskrimineringsdimension. Är det diskriminering att vissa personer inte får stöd enligt LSS, eller att försörjningsstöd dras in om personen inte dyker upp i tid? Kan det vara diskriminering att en person som handlägger mitt ärende ger mig insatser som inte fungerar, därför att handläggaren saknar kompetens och kunskap om vilka stödåtgärder som egentligen fungerar?

Jag skulle vilja säga ett rungande JA! på det. Som diskrimineringslagstiftningen är utformad kan det absolut vara svårt att bevisa att det rör sig om diskriminering i dessa fall, men att det rör sig om att vissa personer pga sin funktionsnedsättning inte får det stöd de har rätt till är diskriminerande. Den myndighet som ser till att handläggarna har rätt kompetens kommer att kunna sätta in rätt insatser och rätt stöd. Det ligger alltså inom myndighetens rådighet att avgöra huruvida en person med funktionsnedsättning ska få fungerande stöd eller ej. Hur ska man då kunna visa att personen utsatts för missgynnande i förhållande till en jämförbar situation för en person utan funktionsnedsättning? Det är absolut inte lätt. Trots allt måste man kunna visa att den felaktiga insatsen berodde på okunskapen/oviljan eller att de riktlinjer som handläggaren utgår ifrån strider mot diskrimineringslagstiftning. Jag skulle vilja se många fler fall som handlar om myndigheternas underlåtenhet att skaffa sig rätt kompetens för att kunna utföra sin myndighetsutövning på ett korrekt sätt.

Det är ingen ljus bild jag målar upp här, och jag är medveten om att det finns oändligt antal människor i vårt land som träffar alldeles förträffliga handläggare, med tillräcklig kompetens och kunskap för att göra rätt bedömningar. En nyligen gjord enkätundersökning indikerar att det finns en stor grupp personer som tycker att insatserna från socialtjänst och omsorg har gett resultat och att situationen blivit betydligt bättre. Men, det är inte dem jag pratar om här. Skyddssystemen är inte uppbyggda för att passa bara för vissa utan är den absolut minsta gräns som ska finnas för invånare i ett land. Mitt tålamod är helt obefintligt för handläggares prestigeproblem, bristande kunskap eller att kommunen inte avsätter tillräckliga resurser. Vi stiftar inte lagar för att de ska uppfyllas till viss del, utan för att vi kommit överens om att vissa människor behöver mer stöd och hjälp än andra, och att de ska få det. Jag inledde detta inlägg med ett citat från en av våra enkäter, som visar att den som känner till sina rättigheter och kan hävda dem mot myndigheter och domstolar också kan få det stöd man är berättigad till från början. Trots att vi som land skriver på konventioner om mänskliga rättigheter så är samhället ännu inte till fullo anpassat för de som har det allra svårast. Jag är av uppfattningen att ett land inte ska bedömas efter de som har det bäst utan utifrån hur livet ser ut för dem som har det sämst. Sverige har en lång bit kvar att vandra där även om jag ser att det också går framåt med kunskapen inom de flesta samhällsområden. Inte minst pratar vi mycket mer psykisk ohälsa idag, och det är det första steget för att få till en förändring.

Anna Norrman, intressepolitisk ombudsman på Riksförbundet Attention