Mer anhörigkompetens inom vården och anhöriga måste få mer respekt för sina erfarenheter. Det var åsikter som kom fram under ett engagerat panelsamtal på Stockholm Stadsteater om hur det är att vara anhörig till personer med psykisk ohälsa i dagens Sverige.
-Skammen och tröttheten gör att denna utsatta grupp inte orkar söka den hjälp som de behöver och faktiskt har rätt till, säger författaren Åsa Moberg, som deltog i samtalet.
Panelsamtalet om psykisk ohälsa och anhörigas situation anordnades av Stadsteatern tillsammans med NSPH:s Anhörigprojekt, och modererades av Susanne Rolfner Suvanto. Det hölls på kvällen den 19 mars efter en visning av föreställningen April i Anhörigsverige. Det är en dramatisering av Susanna Alakoskis uppmärksammade bok, som för närvarande spelas på Lilla scenen på Stockholms stadsteater.
De som deltog i samtalet var Susanne Rolfner Suvanto (längst till vänster), Anki Sandberg, Åsa Moberg, Åsa Konradsson Geuken och Anders Dahlenborg.
Anki Sandberg, samordnare för NSPH, efterlyser mer respekt för anhöriga från aktörerna inom vården. Respekt och erkännande av deras ofta långa erfarenhet och historik av att leva med den som är sjuk.
– Det är de anhöriga som är jouren när de andra har gått hem. De står med ansvaret, är den som alltid kan kontaktas. Inom professionen borde de i det närmaste kasta sig över de anhöriga med frågor, och ta del av deras kompetens och erfarenhet som byggts upp under många år, säger Anki Sandberg.
Åsa Moberg är inne på samma linje, och undrar varför det fortfarande inte finns någon anhörigkompetens inom vårdsystemet.
-Det uppfattas inte som någon merit att vara anhörig, vilket verkligen är konstigt, säger Åsa Moberg. Hennes egna erfarenheter som anhörig skildas genom böckerna ”Adams bok” och ”Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka”.
Anders Dahlenborg, engagerad i Attention som anhörig och pappa, berättade om sina erfarenheter av att kämpa för att hans son som har NPF ska kunna leva ett så bra liv som möjligt.
– Som anhörig tvingas man ta på sig en pådrivande, projektledande roll. Jag är tacksam att vi är två som delar på det här ansvaret tillsammans. Det gör att vi kan lösa av varandra, säger Anders Dahlenborg.
Han konstaterar att under årens lopp tvingas man dock som engagerad anhörig inse att en del saker går inte att fixa, och det måste man lära sig acceptera.
Åsa Konradsson Geuken är i sin tur anhörig till en bror som insjuknade i schizofreni när hon var i tidiga tonåren. Det påverkade henne mycket att se sin idol till storebror förändras på grund av sjukdomen. Idag är hon schizofreniforskare, disputerad i neuropsykofarmakologi. Hennes akademiska kunskaper gör att hon upplever att den personal hon möter som anhörig till sin bror lyssnar en aningens mer på henne. Med sina egna erfarenheter i bagaget försöker hon lyfta anhörigperspektivet på ett relevant sätt i yrkesmässiga sammanhang.
-Det är viktigt att tänka på att de som berörs av psykisk ohälsa som patienter och anhöriga faktiska är människor – den mänskliga aspekten är viktig när vi diskuterar lösningar kring svåra sjukdomar, säger Åsa Konradsson Geuken.
