Nicole Wolpher, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa NSPH
Den som upplever sig diskriminerad av polisen, domstolen eller kriminalvården har svårt att få upprättelse då Diskrimineringslagen inte omfattar rättsväsendet.
Det är extra problematiskt för personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, då den stora okunskapen som finns i rättsväsendet rörande deras förutsättningar leder till en minskad rättssäkerhet.
I Sverige har alla en väl förankrad rätt att slippa diskriminering. Denna rätt finns med i en av grundlagarna, vi har en specifik myndighet som arbetar med frågorna, antidiskrimineringsverksamheter i civilsamhället får statlig finansiering och vi har en särskild lagstiftning som ska skydda mot att personer missgynnas på grund av sitt kön, etnicitet, ålder, sexuella läggning, könsidentitet eller uttryck, religion eller funktionsnedsättning.
Under 2015 skärptes dessutom skyddet för personer med funktionsnedsättning genom att bristande tillgänglighet lades till som en diskrimineringsform.
Diskrimineringslagen skyddar mot missgynnande behandling i viktiga delar av samhället; arbetsliv, utbildning, socialtjänst och vård. Tanken är att individer ska skyddas i situationer där de befinner sig i ett samhällsstrukturellt underläge utifrån en ojämlik maktposition.
En instans som inte omfattas är rättsväsendet. Domstolar, kriminalvård och polis ingår inte som samhällsområde i Diskrimineringslagen, mer än att de som offentligt anställda inte får diskriminera någon i sitt bemötande. Men deras övriga arbetssätt är undantaget lagens skydd; något som Sverige senast 2016 har fått kritik för av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Genom antidiskrimineringsprojektet Din Rätt har NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, tagit emot en lång rad berättelser som visar på problemen med lagstiftningen för personer med psykisk ohälsa: anmälningar till polisen tas inte på allvar, vittnesmål bedöms inte vara trovärdiga för att anmälaren inte redogör för detaljer och människor får inte det stöd de skulle behöva inom Kriminalvården för att de inte fått tillgänglig information om de byråkratiska processerna.
Att detta skydd brister i lagen är allvarligt, inte minst för personer med psykisk funktionsnedsättning.
Vi vet att det finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättningar såväl bland dem som utsätts för brott som dem som vårdas inom Kriminalvården.
Handisam (nuvarande Myndigheten för delaktighet) visade i en rapport 2013 att knappt 50 procent av domarna visste vilket sorts stöd som skulle kunna erbjudas personer med funktionsnedsättning vid förhandling och knappt 66 procent av polismyndigheterna hade en handlingsplan för tillgänglighet. Sedan dess har utvecklingen gått framåt, men alltför sakta.
Den stora okunskap om psykiska funktionsnedsättningar som finns i rättsväsendet leder till en minskad rättssäkerhet. Utan tillräckliga anpassningar, ett gott bemötande och en förståelse för hur funktionsnedsättningen kan ta sig uttryck kan resultatet bli att personen misstros och tolkas som mindre trovärdig.
Det kan handla om svårigheter att komma ihåg detaljer, att skifta fokus flera gånger under sin redogörelse, bristande tidsuppfattning eller starka känslouttryck. Detta kan leda till att personer blir felaktigt misstänkta eller att brottsoffer inte får det skydd de har behov av.
Att vårt rättssystem är tillgängligt och lika för alla är en grundbult i att skapa förtroende för en rättsstat. Det är avgörande oavsett om det handlar om den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång för någon som är åtalad för ett brott, vittnesmålet från någon som blivit utsatt för ett brott eller den som avtjänar ett straff.
Att inkludera rättsväsendet som samhällsområde i Diskrimineringslagen och därigenom möjliggöra en större granskning av dessa verksamheter ur ett diskrimineringsperspektiv är ett viktigt steg för att säkerställa att rättsväsendet blir lika för alla.
Anki Sandberg, ordförande för NSPH
Nicole Wolpher, intressepolitisk talesperson för NSPH
Johanna Wester, projektledare för Din Rätt, NSPH
Majid Saliba, jurist, Byrån För Lika Rättigheter
Karin Henrikz, jurist, Malmö mot Diskriminering
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Juridik den 27 juni 2017
