– Många gånger tror jag att vuxna, i sin osäkerhetsvånda, gör det svårare än det behöver vara att prata med unga. Ofta räcker det med att lyssna, bjuda in och finnas där. Det säger Viktoria Jonsson som sedan 20 år tillbaka arbetar som föräldrastödjare på Rädda barnen.

Växa och Må bra-redaktionen har pratat med Viktoria om hur vuxna kan bli bättre på att prata med unga. Flera av de ungdomar som vi mött både inom och utanför projektet berättar om hur vuxna ibland verkar rädda för att tala med barn som mår psykiskt dåligt. Att de vuxna inte vågar fråga hur de mår. Det vill vi titta närmare på.

Du har märkt av en osäkerhetsvånda bland dagens föräldrar, berätta!

– Jag tycker att jag möter fler osäkra föräldrar idag än vad jag gjorde för 20 år sedan. Det är en stor skillnad. Idag letar många föräldrar efter svar på internet och får olika svar i olika forum. Och det skapar osäkerhet. Det finns också någon slags övertro bland föräldrar till att andra ska prata med ens barn. ”Min dotter behöver prata med någon för hon mår dåligt”. Man har en stor tilltro till proffs, stället för att själv fråga barnen hur de mår. Jag tror inte att det är barnen som inte vill utan vuxna som fegar ur och inte vågar fråga.

Viktoria Jonsson, Rädda Barnen

Vad kan det få för konsekvenser för barn om man som vuxen inte vågar fråga?

– En tonåring som upplever att föräldern inte vågar stå upp och inte finns där. Det kan lätt bli en övergivenhetskänsla. Jag är alldeles övertygad om att ungar, som jag kallar dem med en stor portion kärlek och respekt, vill att vi bryr oss. Det är lite besvärligt med vuxna som bryr sig. Men om man frågar utifrån att man bryr sig, och inte håller något husförhör, så är jag övertygad om att de vill att vi frågar.

Om man som förälder inte vet hur man ska prata med sitt barn eller om barnet inte vill prata? Vad kan man göra då?

– Det handlar om att envist vara kvar där. ”Jag ser ju att det är något” kan man säga. ”Vi kan prata om det sen”. Om det inte fungerar kan man försöka väva in någon annan vuxen. Det är viktigt att samla på bra extravuxna runt barn och unga. Vi har alla ett ansvar. Om ungdomen inte vill prata med sin förälder, kanske den då istället kan snacka med någon annan vuxen i sin närhet som den har förtroende för. Vi har alla ansvar för allas ungar.

Hur kan man som vuxen skapa en god kommunikation(om den inte redan finns) med sitt barn så att man också kan prata om svårare saker när det behövs?

– Det här bygger man som förälder ändå från det att barnen är små. Jag tror att många har gjort det men har tappat bort den. Ta en dag och var uppmärksam på vilken kommunikation du har med ditt barn. Hur mycket av kommunikationen handlar om ett intresse? Hur mycket är bara ren information? Rena tillsägelser? Hamna inte i bara tjat och tillsägelser. Bjud också på din egen tillvaro. Då blir intresset också ömsesidigt.
– Respekten är också a och o. Att du som vuxen har ett respektfullt bemötande till ditt barn. Du behöver inte komma med alla svaren men du kan bemöta respektfullt och lyssna. Ett barn eller en tonåring vill också bli bemött med respekt. De är inte annorlunda än vi vuxna.

Avslutningsvis, hur får man självförtroende som förälder? Och undviker att dras med i den här osäkerhetsvåndan som du beskrev i början?
– Ja, tänk om det fanns något enkelt svar på den… men det är väl främst att faktiskt våga prova (över tid).

Tips till dig som är förälder:

  • var lite snäll mot dig själv och ställ rimliga krav på både dig själv, ditt föräldraskap och barnen
  • omge dig med människor med en sådan ”snäll” syn
  • våga prata med andra föräldrar
  • be om hjälp när du känner att det är på väg att bli allt för tufft