Magnus Andersson, intressepolitisk ombudsperson på NSPH

Lite i skymundan under Corona-pandemin presenterade Margareta Winberg i augusti 2020 förslaget till ny socialtjänstlag, i en diger lunta på drygt 1300 sidor. Så vad innehåller då utredningen för personer med psykisk ohälsa, funktionsnedsättningar eller anhöriga? En första reflektion är att redan regeringens direktiv – att inga förslag som bidrog till ökade kostnader tilläts, inte ens om utredningen kom med finansieringsförslag för dem – har lagt sig som en våt filt över förslagen. I utredningen talas om de långsiktiga mänskliga och ekonomiska vinsterna av att socialtjänsten ska arbeta förebyggande för att minska våra behov av bistånd. Men några pengar till detta kan alltså inte förväntas.

Vi inom NSPH menar dock att man inte kan bortse från resursfrågan. Det förebyggande arbete som eftersträvas befarar vi kommer att få stryka på foten vid ekonomiskt kärva tider. Att insatser sätts in tidigt, då den som behöver hjälp är mottaglig för att ta emot dem är förstås i sig något positivt. Men om man vill arbeta förebyggande måste man också tillåta att en tid ha större utgifter eftersom det förebyggande arbetet en viss tid måste ske parallellt med ”släckningsarbetet”.

Socialtjänsten i kommunerna ska fungera som det yttersta skyddsnätet när man inte kan klara av sin ekonomi eller andra behov. Psykiatrireformen 1995 innebar att kommunerna fick ansvar för stöd i boendet och daglig verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Många har i dag stöd från socialtjänsten, framför allt via boendestödet eller hemtjänsten. Våra grupper har i lägre grad än andra reguljära arbeten och kan vara helt beroende av kommunernas försörjningsstöd, som på senare år dessutom behövt täcka upp för bristerna inom socialförsäkringen.

Om man vill förebygga framtida behov av stöd från socialtjänsten har man även mycket att vinna på att förbättra anhörigas situation

Många har också behov av stöd från socialtjänsten, olika delar av vården, psykiatrin, arbetsförmedling och socialförsäkringen samtidigt. Detta gäller inte minst personer med samsjuklighet vid psykisk ohälsa och missbruk/beroende. Därför är det lite trist att utredningen duckar för frågan om samverkan mellan huvudmännen, och de lagstadgade samordnade individuella planerna. Utifrån betänkandet God och nära vård (SOU 2020:19), där behov av samordning är i fokus, hade detta varit önskvärt även i denna utredning.

Om man vill förebygga framtida behov av stöd från socialtjänsten har man även mycket att vinna på att förbättra anhörigas situation, något det inte talas om i utredningen. Man bör också sätta särskilt fokus på barn som anhöriga. Den ständiga sekretessfrågan är också viktig, och vi föreslår att Socialstyrelsen utarbetar riktlinjer som vägleder anställda inom psykiatrisk vård och kommunal omsorg kring att bemöta anhöriga om sekretessrelaterade frågor.

Enligt uppgifter i utredningen är kostnaden inom socialtjänsten 250 miljarder kronor per år, och cirka 800 000 människor har årligen olika insatser. Kostnaden för insatserna sägs ha stigit med drygt 35 procent på tio år. Samhällsförändringar, skattepolitiken, arbetslöshet, migrationen och demografin påverkar behov och resurser inom kommunerna. Ingen spår att behoven av stöd kommer att minska i en nära framtid. Det säger sig självt att detta är en bubbla som kommer att spricka utan mer resurser.

Summa summarum – om socialtjänsten i praktiken ska bli det stöd som gör att alla att kunna leva självständiga liv så behövs mer än det som denna utredning presenterat. Kanske kan det behov av upprustning av äldreomsorgen som pandemin satt fokus på, och som lett till en ny utredning med tydligt uppdrag att komma med förbättringar för gruppen äldre, även smitta av sig på socialtjänsten och våra grupper?

Magnus Andersson, intressepolitisk ombudsman för NSPH

p.s Här kan du läsa mer i detalj vad vi tyckte om utredningen