Hjärnkollambassadören Julia Pivén lever med psykossjukdom och använde själv den nationella Hjälplinjen när den fanns. Julia har också erfarenhet som volontär på Självmordslinjen och tycker att det vore bra om det fanns både en professionell hjälplinje och ideella initiativ.
Julia Pivén, Hjärnkollambassadör.
Julia Pivén lever med psykossjukdom och förmodad ADHD och autism som ska utredas i mars. Julia har även C-PTSD och erfarenhet av suicidförsök, ångest, depression, fysiska och verbala tics, tvångstankar, dissociation.
– Jag är engagerad inom rättigheter för psykiatripatienter och föreläser en del om psykisk ohälsa. Jag driver eget företag del av tiden och identifierar mig som konstnär, resten av tiden är jag sjukskriven med aktivitetsersättning, berättar Julia.
”Hjälplinjen hjälpte mig att välja livet”
Julia har ringt Hjälplinjen några gånger när det har varit kris. Hon fick information om Hjälplinjen via lappar som var uppsatta på mottagningar och avdelningar.
– Jag kan minnas två tillfällen då en svarare på Hjälplinjen hjälpte mig att välja livet istället för självmord. Det här var länge sedan nu, runt 2012-2015. Det var också på Hjälplinjen jag blev trodd för första gången när jag berättade om missförhållanden inom slutenpsykiatrin. Svararen sade att de ofta får samtal från personer som utsatts för liknande kränkande behandling som jag. Det är först när jag insåg att jag blivit utsatt för något som var fel som jag kunde börja läka. Hjälplinjen har varit ovärderlig för mig. Hjälplinjen har räddat mitt liv. Det var en stor sorg när Hjälplinjen lades ner, säger Julia.
Julia har också varit volontär på Självmordslinjen och tycker att det är problematiskt att hänvisa enbart till sådana ideella insatser som det enda alternativet när någon vill ta livet av sig.
– Det borde finnas en hjälplinje som är statligt finansierad med rätt kompetens att bemöta människor i kris. En hjälplinje som inte är volontärburen.
Behöver hänvisa samtal vidare
Eftersom Julia själv är öppen med sin bakgrund får hon ofta samtal från personer när de själva eller någon anhörig befinner sig i psykos, är inlåst på en psykiatrisk avdelning eller om det gäller suicidalitet.
– De har ingen annan att vända sig till. Jag gör så gott jag kan, men det hade varit bra om det fanns något jag kunde hänvisa till. Någon hjälplinje där det är större sannolikhet att man faktiskt kommer fram och får prata med någon.
Julia Pivén är tydlig med sitt upprop till politikerna:
– Vissa gånger träffar man på mig i ett skört stadie, kanske på en avdelning, då jag kanske pratar med personer som inte ens finns där. Andra gånger kan man träffa på mig i sammanhang då jag står upp för patienters rättigheter genom samhällsdeltagande, skrivande, bloggande, påverkansarbete. Man skulle kunna kalla mig för patienträttsförespråkare. För om det är något jag brinner för så är det att stärka villkoren för psykiatripatienter.
Julia avslutar:
– Vi alla berörs när någon tar livet av sig. Det spelar ingen roll vilken del av samhället man tillhör, psykisk ohälsa som inte blir bemött kommer att drabba alla. Därför måste politikerna säkra folkhälsan genom att se till att det finns någonstans att vända sig till.
–
