Det är konstaterat att flickor och kvinnor som vårdas mot sin vilja är särskilt utsatta för kränkningar, tvångsåtgärder och i värsta fall våld och sexualbrott. I dag på internationella kvinnodagen kräver NSPH därför att ansvariga ministrar tar ställning för dessa flickor och kvinnor, skriver Conny Allaskog, ordförande, Nationell samverkan för psykisk hälsa.
Conny Allaskog, NSPH. Fotograf: Caroline Andersson
Sverige stoltserar ofta med att vara ett av världens mest jämställda länder. Samtidigt vet vi att det finns mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet, i synnerhet för vissa grupper. Ett eftersatt område är den utsatthet som drabbar flickor och kvinnor i samhällets vård.
I början av året visade en rapport från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, att sju av tio flickor på SiS-boenden upplever återkommande hot och kränkningar. Flickor avskiljs oftare än pojkar och mellan 2019 och 2021 har flickors avskiljningar fördubblats. Ivo kan inte hitta någon annan förklaring till detta än att det handlar om kön. 1 av 4 flickor uppger även att de varit med om att de själva eller andra utsatts för sexuella övergrepp av personal. Ivo påvisar mycket allvarliga brister inom säkerhet och trygghet på alla de ungdomshem där flickor vårdas.
Kvinnor har negativ upplevelse av vård
I NSPH:s egen undersökning av patienters upplevelser av psykiatrisk tvångsvård ser vi liknande mönster. Den visar att kvinnor genomgående har en mer negativ upplevelse av sin vård. Det är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor att känna sig otrygga på avdelningen jämfört med män. Det är även dubbelt så vanligt bland kvinnor att uppleva att kommunikationen med personalen fungerar dåligt. Att vara kritisk till vård som sker med tvång är inte ovanligt, men är det rimligt att detta genomgående är vanligare för kvinnor?
Bland de mest integritetskränkande metoderna, som fastspänning och medicinering mot patientens vilja, är könsskillnaderna stora.
Vid vård utan samtycke har samhället ett extra stort ansvar att värna enskildas trygghet. I dag på internationella kvinnodagen vill vi därför ställa ansvariga ministrar frågan – hur kan samhället gå med på att flickor och kvinnor utsätts för tvångsåtgärder i så mycket högre utsträckning än pojkar och män? Och hur kan samhället acceptera att rapport efter rapport visar på flickors och kvinnors utsatthet för kränkningar, våld och sexualbrott inom vården?
Det här måste få ett slut. NSPH:s krav till ansvariga ministrar är därför tydligt: satsa på ett aktivt jämställdhetsarbete för att minska den särskilda utsatthet som drabbar flickor och kvinnor i samhällets vård.
