Kalle Luis Neutrihuart Gonguar, 31 år, har levt innanför låsta dörrar i drygt tre år. Han vet inte när han kommer att skrivas ut från den rättspsykiatriska kliniken. Men hans tankar är inte fast i det som varit. Han pratar om framtiden, om att bygga något nytt, om att leva livet på riktigt. 

I vårt samtal berättar Kalle Luis om hur han, steg för steg, bygger upp ett nytt liv, och om vad som hjälper honom att orka vidare. När jag frågar vad som får honom att må bra, kommer svaret direkt. “Skogen är min fristad”, säger han. “När jag går ut bland träden, lyssnar på vinden och känner doften av mossa, då blir allting stilla i huvudet. Jag kallar det för mitt skogsbad.” Han skrattar lite, som om han just insett att ordet fångar exakt vad han menar. “Det är som att låta naturen omsluta en, precis som vatten i ett riktigt bad. Det är så enkelt, men ändå funkar det så bra.”

För honom handlar återhämtning om balans, att få själen och kroppen att hänga ihop. Att våga möta sig själv utan att fly. Det är en resa han påbörjat de senaste åren, som har förändrat honom i grunden. Att vårdas på rättspsyk har inte alltid varit lätt, men det har gett utrymme att reflektera och börja om.

För några år sedan såg livet helt annorlunda ut. Han beskriver det som en destruktiv och turbulent tid, där han trodde sig ha alla svar, men i själva verket flydde från sig själv. “Jag trodde att ensam var stark, men det är en lögn. Är det något jag har lärt mig, så är det att vi människor behöver varandra. Att våga be om hjälp är en styrka.” 

Jag trodde att ensam var stark, men det är en lögn. Är det något jag har lärt mig, så är det att vi människor behöver varandra.

Musiken har blivit Kalles Luis väg till läkning. Under artistnamnet Neutrihuart skriver han texter som speglar hans liv och inre resa.

Då festade han ofta. Pengarna gick till cannabis, hasch, spice och alkohol. Livet snurrade på i ett galet högt tempo tills allt kraschade och han, av olika anledningar, hamnade på rättspsyk. “Jag var så trött på mig själv. Trött på att låtsas vara någon annan. Jag bestämde mig för att bryta mönstret.” Förändringen var inte snabb, utan kom stegvis. Han började springa, träna, återvände till skateboarding och började bygga upp sig själv på nytt. 

Musiken blev en vändpunkt. “Jag upptäckte J. Cole, en amerikansk rappare som fick mig att börja tänka annorlunda. Hans texter speglade min verklighet, och jag såg på mitt liv på ett nytt sätt.” “Musik har en enorm kraft. När jag hör en låt som verkligen talar till mig, känns det som att någon förstår exakt vad jag går igenom. Musiken hjälpte mig, och hjälper mig fortfarande. Det är terapi, läkning, ett sätt att släppa taget om det negativa. Det funkar som meditation. Både skate och musik handlar om frihet och kreativitet. Där finns inga regler, man skapar sin egen stil.” 

Idag skriver han sin egen musik under artistnamnet Neutrihuart, ett namn som står för neutralitet, förklarar han. Låtarna speglar hans egna erfarenheter och fungerar som ett uttryck för hans känslor och tankar. Samtidigt hoppas han kunna inspirera andra. “En av mina låtar, Förlåt om jag sviker, handlar om det där skiftet, att ta avstånd från personer som inte är bra för mig och att hitta min egen väg. Om min musik kan få en enda person att välja en annan riktning i livet, då är det värt det. Tusen gånger om!” 

För att hålla sig i balans har han hittat strategier. Förutom träning mediterar och yogar han mycket. “Yoga neutraliserar sinnet”, säger han. “Man lär sig att hantera känslor, att vara här och nu. Det är mäktigt hur det påverkar en.” Men den största förändringen har kanske skett inombords. “Jag pratar med mig själv i spegeln”, säger han och skrattar lite. “Det låter kanske konstigt, men det funkar. Jag säger positiva saker till mig själv.” Han pausar. “När jag ser mig själv i ögonen och säger att jag duger, att jag gör mitt bästa, då börjar jag tro på det.” 

Vikten av egenmakt 

Under sin tid inom rättspsykiatrin har Kalle Luis successivt fått mer inflytande över sin vård, något som haft stor betydelse för hans återhämtning. Ett av de mest givande projekten har varit fotoutflykterna han deltagit i tillsammans med personal och andra patienter. Tillsammans valde de ut bilder som nu pryder avdelningen, ett konkret tecken på att han lämnat avtryck. Han berättar också hur gemensam matlagning har skapat en känsla av sammanhang och normalitet. Och så sin skateboard, en passion han återvänt till och som blivit en viktig del av vardagens struktur och frihetskänsla.

Efter en turbulent tid har Kalle Luis hittat tillbaka till skateboarden. ”Både skate och musik handlar om frihet. Där finns inga regler, man skapar sin egen stil.”

Han nämner särskilt några personer som gjort intryck. “Det fanns en i personalen, Karin, som verkligen såg mig i början, och det betydde mycket. Jag var rätt rebellisk då, sa nej till hjälp och brydde mig inte om andra. Men hon lyssnade och tog mig på allvar. Det gjorde skillnad.” 

Och så finns Lora, hans peer supporter. “Hon är viktig för mig eftersom hon har gått igenom liknande saker. Hon vet hur det är. Det är lättare att prata med henne än med de andra i personalen när jag har en tung dag.” Framtiden känns fortfarande oviss. “Jag har noll koll på när jag ska skrivas ut, och det kan vara jobbigt. Men det ger mig också tid att tänka på vad jag vill, vad jag ska göra när jag väl är ute.” 

Jag har skrivit till människor jag sårat och gjort illa och bett om ursäkt. Men det räckte inte. Jag trodde att jag behövde deras förlåtelse, men i slutändan var det min egen jag saknade.

En av de största utmaningarna blir att möta omvärlden igen. “Jag är lite orolig för att träffa vissa människor från förr. Jag vill inte tillbaka till det livet. Det betyder inte att de är dåliga människor, men jag vet att deras väg inte är min längre.” Han håller sig sysselsatt och fokuserar på vardagliga rutiner som att träna och hänga upp tvätten. “Suget efter det som inte är bra för mig går över om jag bara håller fast vid mina rutiner.”

Teckningen, skapad av Kalles mamma, fångar hans riktning i livet, och om viljan att bli sedd för den han är idag.

Men det kanske svåraste har varit att förlåta sig själv. “Jag har skrivit till människor jag sårat och gjort illa och bett om ursäkt. Men det räckte inte. Jag trodde att jag behövde deras förlåtelse, men i slutändan var det min egen jag saknade.” Han andas ut, långsamt. “När jag väl kunde förlåta mig själv föll allt på plats. Först då kunde jag se att jag kunde gå vidare.” 

När han en dag skrivs ut vill han skapa nya relationer och upplevelser, leva ett liv som känns på riktigt. Kanske börja på en folkhögskola och satsa mer på musiken. Och så skogen, förstås. “Jag vill leva på ett sätt som känns rätt inifrån och ut. När jag mår bra i mig själv, då faller så mycket annat på plats. Jag vill kunna se tillbaka på mig själv och känna mig stolt över den person jag är nu.” 

Att ha någon att prata med när livet utanför blir överväldigande känns också viktigt. “Det handlar inte bara om att jag behöver hjälp. Jag vill också kunna ge något tillbaka.” Han ser det som en ömsesidig relation, där båda lyssnar och delar tankar. “Det är så vänskap fungerar. Och det är en sak jag verkligen vill ha i mitt liv, en riktig vän.” 

Jag vill leva på ett sätt som känns rätt inifrån och ut. När jag mår bra i mig själv, då faller så mycket annat på plats.

På frågan om vilket råd han vill ge till andra i liknande situation säger han: “Ta baby steps. Förändring sker inte över en natt. Se över ditt liv och fråga dig själv om ditt framtida jag skulle vara stolt över hur du lever idag. Fundera på vad du verkligen vill, och om det du gör nu är hållbart för framtiden. Och viktigast av allt: tro på att du kan förändras!”