”Jag gick inte sönder av det”

Michell växte upp ensam med sin mamma, som levde med en psykosproblematik. Barndomen blev en balansakt mellan kärlek och kaos. ”Det var ju väldigt utmanande. Att vara barn och samtidigt behöva ta hand om någon annan. Och så ska den personen ta hand om ett barn… det är klart att det blir svårt.”

Samtidigt fanns det något som aldrig saknades. ”Jag har alltid känt mig älskad av min mamma. Det gjorde hela skillnaden, trots att hemmet var kaotiskt, dysfunktionellt och fattigt.”

Men i takt med att mammans mående svängde allt kraftigare, började också ansvaret på Michel växa. Han försökte hålla ihop vardagen, skydda henne från sammanbrott, och samtidigt dölja vad som pågick för omvärlden. Samtidigt som han själv mådde allt sämre. Till slut blev det för mycket.
”Jag struntade i skolan och blev mer eller mindre en hemmasittare och levde väldigt destruktivt.” Michell suckar och fortsätter,”Jag blev ju medberoende i min mamma. Det var det som var problemet. Jag började normalisera att leva på det sättet. Jag trodde att det var så livet såg ut.”

När han kom till ett HVB-hem vid 16 års ålder blev det ett första andrum.
”Jag blev som en del av en familj där. Jag trivdes, fick rutiner och började hitta tillbaka till mig själv.”

Snart kom nästa slag. Strax efter tonåren fick Michell diagnosen schizofreni. Kort därefter: bipolär sjukdom. ”Det var en otroligt tuff tid med många djupa svackor och bakslag. Flera år av depressioner, mörker, paranoia, psykoser och vård inom heldygnspsykiatrin följde.”

Och så kom beskedet från vården.”Två gånger försökte de. De sa rent ut: Du kommer nog aldrig kunna jobba. Det är bättre att du blir sjukpensionär. Då får du i varje fall en försörjning.”
Michell blev rasande. ”Jag blev så arg över att någon annan ville definiera hela mitt liv.”
Att ge upp fanns inte i hans värld. Tvärtom väckte det en stark vilja att bevisa motsatsen. Kanske var det just frustrationen som fick honom att börja studera, lära sig språk, resa och engagera sig politiskt.
”Det som andra ville begränsa blev istället mitt bränsle till förändring. Jag ville visa att jag kunde.” En natt, med Bruce Springsteens Badlands i hörlurarna, kom insikten:
”Det var som att jag förstod att jag kan bli så mycket mer än det jag har varit.”

”Det som andra ville begränsa blev istället mitt bränsle till förändring. Jag ville visa att jag kunde.”

Sedan dess har Michell tagit plats, i politiken, i internationella uppdrag, i föreläsningssalar och debattforum. Han har suttit i landstingsfullmäktige och arbetat med ett FN uppdrag i Bryssel. Allt med ett mål: att förändra system inifrån. Men politiken slet.
”Jag körde mig själv i helt botten, jag var slut och gick in i väggen.”

Efter en emotionell krasch, hörde NSPH av sig av en slump och frågade om han var intresserad av att arbeta som peer supporter. Michel tackade ja direkt. Utbildningen ledde honom in i en yrkesroll där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa stöttar andra genom liknande processer. För honom blev det både ett yrkesmässigt vägval och en personlig livlina.
”Att vara Peer supporter är inte terapi. Det handlar om att finnas där. Att våga säga: jag vet hur det kan kännas. Och: jag gick inte sönder av det.” Michell fortsätter,
”Jag ville visa att det går att ta sig tillbaka. Många tror att schizofreni är någon sorts dom för livet, men det är det inte. Det går att jobba. Det går att leva ett bra liv.”

Han hittade ett sammanhang genom att bli medlem i Schizofreniförbundet, där han också insåg hur djupt stigmat satt, även hos honom själv.
”Jag trodde bara det skulle vara jättekonstiga människor där. Men när jag kom dit såg jag att alla var… vanliga. Och jag tänkte: ni är som jag! Och jag är som ni!”

I dag arbetar han som sakkunnig inom psykiatri- och socialtjänstområdet på Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare. Han föreläser i hela Sverige, på universitet, för sjuksköterskor, på yrkeskongresser om sin egen återhämtning och om hur samhället kan stötta människor med psykisk ohälsa.

Att leva med schizofreni och bipolaritet kräver ständig vaksamhet.
”Jag vet när jag är på väg in i en sämre period. Tankarna börjar rusa, ljuden blir starkare.Jag fungerar. Jag skriver, jobbar, lever. Men jag brottas fortfarande, framför allt med stämningssvängningar och paranoia.”

Han har lärt sig känna igen signalerna. ”Jag jobbar mycket med tidiga tecken. Som att jag plötsligt blir nära till gråt. Eller börjar tolka saker som inte behöver tolkas. Om någon säger ’snygg tröja’, tänker jag först: ’vad kul’. Men sen kommer nästa tanke: ’Menade hen verkligen det? Vad ligger egentligen bakom?’”

Han har strategier när han märker tecknen. ”Jag tar extra medicin. Och vilar, även om jag hatar det. Tycker det är så tråkigt att ta det lugnt. Men blir det värre kontaktar jag psykiatrin direkt. Jag har lärt mig att inte vänta.”
”Medicinen är superviktig. Utan den klarar jag inte vardagen.”

Michell har bott i Belgien, Mexiko, Danmark och rest i jobbet. Mötet med andra kulturer har gett honom nya perspektiv – både på sig själv och på hur samhället ser på psykisk ohälsa.
Men oavsett var han befunnit sig i världen har en sak följt med: stigmat.
”Folk tror direkt att man är våldsam eller instabil. Att man inte kan fungera i samhället.” Det är en bild han har mött otaliga gånger, och aktivt försökt utmana.”Stigmat är… hm. Så fort du kryper ihop och ber om ursäkt för dig själv, ja då bekräftar du bilden. Att det är något fel på dig. Det har jag slutat med. Vi är människor precis som alla andra.” 

Michell skakar på huvudet.
”Det värsta är att många får sin bild om schizofreni från film och tv. Där vi alltid är antingen farliga eller helt hjälplösa. Men det stämmer inte, inte nio gånger av tio.”
Han pausar, som för att låta det sjunka in, innan han avrundar med ett skratt som inte är utan skärpa.
”Visst finns det människor som mår väldigt dåligt. Men det är inte majoriteten. Problemet är att de extrema bilderna får allt utrymme. Vem vill se någon som bara… lever sitt liv? Vad fan, where’s the juicy stuff?”

Michell berättar inte för att väcka medlidande. Han berättar för att göra motstånd, mot vårdens låga förväntningar, mot fördomar, mot tystnaden.

”Jag vill inte be om ursäkt eller försvara mig för att jag har schizofreni. Det är en del av den jag är.”
Och han berättar för att någon annan, någonstans, ska höra hans ord och tänka: Om han kunde. Kanske jag också kan. Han vet att hans historia inte förändrar allt. Men kanske förändrar den något. För någon. Och ibland är det där lilla, just det som gör skillnad.