När NSPH-rapporten 2025 som berör livsvillkoren för personer som lever med beroende och psykisk ohälsa presenterades stod tre frågor i centrum: hur vårdkedjan ska hålla ihop, hur stigmat kan minska och hur anhöriga kan bli mer delaktiga i lösningarna. Talare från regering, myndigheter och civilsamhälle pekade ut riktningen framåt.
Under Världsdagen för psykisk hälsa, den 10 oktober, anordnade Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) och Riksförbundet Hjärnkoll konferensen Beroende och psykisk ohälsa – livsvillkor, konsekvenser och vägar framåt.
Conny Allaskog, ordförande NSPH och Riksförbundet Hjärnkoll
I samband med konferensen lanserades NSPH-rapporten 2025 ”Jag är så mycket mer än det här”. Rapporten visar på stora brister i hur samhället möter personer med skadligt bruk eller beroende och deras anhöriga.
Conny Allaskog, ordförande för NSPH och Riksförbundet Hjärnkoll, inledde konferensen med att belysa de oroväckande resultaten i rapporten och möjligheterna till förändring. Han lyfte fram att chanserna för återhämtning ökar när vård och stöd samordnas och när människor får vara delaktiga i sin egen vård.
Samtidigt betonade han att stigmat kring beroende fortfarande utgör ett avgörande hinder som leder till att många avstår från att söka hjälp. För att bryta stigmat krävs att vi ser beroende för vad det är: ett behandlingsbart tillstånd – inte ett moraliskt misslyckande.
– Bakom varje diagnos och beroende finns en människa med drömmar, med värde och med rätt till stöd, sade Conny Allaskog.
”Alkoholen kom alltid först”
Christer Johansson, Hjärnkollambassadör, föreläste om sina erfarenheter av psykisk ohälsa och alkoholberoende. Som chef inom rättspsykiatrin och återkommande Vasaloppsåkare höll han fasaden – han såg sig som en ”duktig alkoholist” och levde i förnekelse.
I början, när Christer var ung, drack han för att ha roligt, men med tiden drack han för att fly verkligheten. Han betonade att om man dricker hela tiden utvecklar man till slut ett beroende; det behöver inte finnas någon bakomliggande förklaring, som exempelvis en svår uppväxt.
– Det var som kärlek vid första ögonkastet första gången jag drack öl. Det var inte gott, men jag kände mig lugnare och tryggare, sa han.
Christer Johansson, Hjärnkollambassadör
Beroendet slog hårt mot familjen. Han levde ett dubbelliv: fungerade på jobbet men drack hemma. Han beskrev hur han hade vin i en vattenflaska och började dricka redan under cykelturen hem efter jobbet. För att nå fram började hans fru skriva brev till honom om hur familjen föll sönder. Breven och en skoluppsats där dottern skrev att han valt alkoholen framför henne blev avgörande. Till slut nådde han en brytpunkt då han ”sprack som en vas”.
När han sökte hjälp och började i 12-stegsprogrammet blev mötet med andra i samma situation avgörande. I dag är han nykter sedan 14 år och har byggt upp relationerna till sina barn och barnbarn, och tagit tillbaka det liv han inte förmådde leva under beroendet. Han har nu skrivit flera böcker – vilket inte hade varit möjligt utan nykterheten – och upplever det som ”overkligt skönt” att leva som nykter alkoholist.
– Det är inte lätt, men det är möjligt, avslutade Christer Johansson.
Tio gånger vanligare med suicidförsök
Zarah Melander, intressepolitiskt ansvarig på NSPH och Mårten Jansson, utredare på NSPH, presenterade resultaten från NSPH-rapporten 2025. Resultaten bygger på en enkätundersökning med över 1 000 svarande, fokusgrupper och djupintervjuer med personer som antingen har egen erfarenhet av skadligt bruk och beroende eller som anhörig.
Zarah Melander, intressepolitiskt ansvarig på NSPH och Mårten Jansson, utredare på NSPH.
Rapporten har tagits fram för att undersöka hur dessa personer upplever sin sociala situation och livskvalitet, samt hur de ser på sin framtid och hälsa. Målbilderna i samsjuklighets- och narkotikautredningen låg till grund för frågorna
Resultaten ger en tydlig bild av glappet mellan målen och verkligheten. Fyra av tio uppger att de har nekats annan vård än beroendevård på grund av sin beroendeproblematik, och hälften är missnöjda med det stöd de har fått. Många med samsjuklighet, både beroende och psykisk ohälsa, vittnar om att de inte fått vård för sin psykiska ohälsa – trots att de sökt hjälp. Undersökningen visar dessutom att suicidförsök är tio gånger vanligare bland personer med ett beroende än i befolkningen i stort.
Även anhöriga står ofta utan stöd. Sex av tio uppger att de inte fått någon hjälp alls, och bland barn och syskon till personer med beroende är siffran ännu högre. Samtidigt visar resultaten att de anhöriga som fått stöd är ganska nöjda med stödet.
Vad gäller anhörigas syn på vård och stöd för den närstående är anhöriga generellt ganska missnöjda. Anhöriga tycker överlag att det är svårt att veta var de kan vända sig för stöd och att det tar för lång tid innan stöd och vård kommer på plats. Över 80 procent har inte blivit involverade i vård- eller stödinsatser för sina närstående. Rapporten visar dock att de som blivit involverade i vården och stödet är mer nöjda med det stöd deras närstående fått.
Regeringen vill täppa till vårdglappen
Petra Noreback, statssekreterare till socialminister Jakob Forssmed, var inbjuden att kommentera rapportens resultat. Hon framhöll civilsamhällets värde och att organisationer ofta fångar upp människor när systemen brister och bidrar med insatser som offentliga och privata aktörer har svårt att genomföra.
– När man tar del av resultaten önskar man att vi hade kommit längre. Men samtidigt är det viktigt att dessa frågor lyfts, sa Petra Noreback.
Hon berättade att regeringen just nu fokuserar på att täppa till glappen i vård och stöd – särskilt övergångarna mellan BUP och vuxenpsykiatri, mellan sluten- och öppenvård samt mellan region och kommun. Regeringen går också vidare med lagstiftning utifrån Samsjuklighetsdelegationen.
Conny Allaskog, ordförande NSPH och Hjärnkoll, Petra Noreback, statssekreterare till socialminister Jakob Forssmed, Zarah Melander, intressepolitiskt ansvarig NSPH, Mårten Jansson, utredare NSPH.
Petra Noreback betonade även den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention och att 27 myndigheter nu arbetar med att implementera den. En annan viktig punkt som hon anser behöver ändras är sekretessreglerna, så att anhöriga kan få mer relevant information och bli mer delaktiga i vårdprocessen.
– Samtidigt behövs stärkt vårdkapacitet och metoder som självvald inläggning för ökat patientinflytande, menade Petra Noreback.
Samsjuklighet kräver samordning – inte avvisning
Conny Allaskog, ordförande NSPH och Riksförbundet Hjärnkoll, Madeleine Tügel, förbundsordförande, Spelberoendes Riksförbund, Annica Bergström, vice ordförande, Föräldraföreningen mot narkotika, FMN Inger Forsgren, förbundsordförande, Riksförbundet hela livet, RFHL.
Företrädare från tre av NSPH:s medlemsorganisationer betonade att rapportens slutsatser bekräftar erfarenheterna från deras verksamheter.
– Det är inget nytt för oss – men det är väldigt viktigt att det nu finns dokumenterat, sa Madeleine Tügel från Spelberoendes Riksförbund.
Madeleine Tügel lyfte särskilt anhörigperspektivet och att det är allvarligt att så många anhöriga inte får det stöd de har rätt till. Hon underströk också att spelberoende måste bemötas på samma sätt som andra beroenden, och att det behövs mer kunskap inom området.
Annica Bergström, Föräldraföreningen mot narkotika (FMN), ser fram emot att resultaten från rapporten används i arbetet framåt, och lyfte stigmat som ett grundproblem. Hon betonade vikten av öppenhet och att ämnet blir mer normaliserat.
– Våga prata på fikarasten, i vården och i media. Det här är en familjesjukdom – det finns anhöriga runt varje person, sa hon.
Under samtalet lyftes att rättsliga och praktiska hinder fortfarande får människor att avstå från att söka vård. Inger Forsgren från Riksförbundet Hela Livet (RFHL) menade att det dessutom finns kunskapsluckor i primärvården.
– Personer med samsjuklighet skickas ibland hem om de har substanser i kroppen – trots att det är just då samordning behövs, menade Inger Forsgren.
Alla tre betonade behovet av en sammanhållen stödkedja: eftervård, stöd även när bostad saknas, och tät samverkan mellan psykiatri, beroendevård, anhöriga och civilsamhälle.
– Stödet måste vara individanpassat, inte bara gruppbaserat, sammanfattade Inger Forsgren.
Hela vårdkedjan ska hålla ihop
Samtalet med inbjudna representanter från Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Samsjuklighetsdelegationen kretsade till stor del kring samsjuklighetsreformen och hur vård och stöd kan bli mer sammanhållet och personcentrerat.
Zophia Mellgren, som sitter i Samsjuklighetsdelegationen, betonade behovet av tydligare ansvarsfördelning, starkare regionalt ansvar och ett kunskapslyft kring möten med patienter.
– Vågar man inte fråga – eller inte vet vad man ska göra med svaret – blir hjälpen inte rätt, sa hon.
Från SKR lyfte Erik Klingenberg både möjligheter och mellanrum i genomförandet: vissa delar kan starta nu, andra kräver mer styrning. Han efterlyste lösningar på systemfel och framhöll värdet av fortsatt samarbete med civilsamhället.
Ingrid Lindholm från Nka betonade anhörigperspektivet: många anhöriga får inte stöd och är en riskgrupp när det kommer till psykisk ohälsa. Hon pekade på sekretess som ett praktiskt hinder och behovet av full implementering av den nationella anhörigstrategin.
Conny Allaskog, ordförande NSPH och Riksförbundet Hjärnkoll, Zophia Mellgren, sakkunnig, Samsjuklighetsdelegationen, Erik Klingenberg, samordnare, SKR , Ingrid Lindholm, Möjliggörare/praktiker, Nka Grethe Fochsen, Utredare och Projektledare, Folkhälsomyndigheten , Thomas Lindén, Leg läkare, docent. Chef avd. för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården, Socialstyrelsen och tidigare särskild utredare narkotikautredningen.
Grethe Fochsen från Folkhälsomyndigheten kopplade frågorna till det förebyggande uppdraget: tidiga insatser i skola och närmiljö samt motverkandet av stigma. Framför allt behöver samhället förstå att beroende är ett behandlingsbart tillstånd.
Thomas Lindén vid Socialstyrelsen lyfte ett skadereducerande perspektiv och behovet av likvärdig somatisk vård samt kunskap för att undvika att personer nekas vård. Han pekade också på att uppdaterade regelverk behöver stödja vägen från straff till vård.
– Även den som inte kan bryta sitt beroende nu måste få hjälp att leva och förbättra sin hälsa, konstaterade han.
När tryggheten brister – anhörig i beroendets skugga
Andrzej Burda, Hjärnkollambassadör
Dagen avslutades med att Hjärnkollambassadören Andrzej Burda föreläste om att vara anhörig till en person med beroende. Han beskrev en uppväxt där mormodern länge var tryggheten, men där föräldrarnas kriminalitet och missbruk tog allt större plats. Pappan var sällan närvarande och utövade både psykiskt och fysiskt våld.
När mormodern inte längre fanns nära behövde han uppfostra sig själv och ta hand om sin yngre bror. Han beskrev hur värmen i relationen successivt försvann. Uppväxten blev en berg- och dalbana från hopp till sorg där han höll fasaden och låtsades att allt var bra.
– Min mamma var där fysiskt, men inte psykiskt, berättade han.
Andrzej Burda delade också med sig av erfarenheter av mörka stunder, inklusive en period då han övervägde att ta sitt liv, men berättade om ett pågående återhämtningsarbete präglat av acceptans, frihet och styrka. Kärnan i hans budskap handlade om bemötande: att se personen bakom sjukdomen och att aldrig glömma att bakom varje individ finns anhöriga: barn, syskon och föräldrar.
– Som barn hade jag behövt förståelse och stöd. Det handlar om att våga prata, våga fråga, våga lyssna – och våga förändra, sa Andrzej Burda.