När en bror glider bort i psykisk ohälsa och till slut vårdas inom rättspsykiatrin blir livet för den som står bredvid en ständig balansgång mellan kärlek, oro och ansvar. För Katarina har det inneburit att vara både syster och stödperson, fast hon egentligen bara vill vara just syster.
För Katarina blev det tydligt hur svårt det är när ingen samordnar stödet, när vård och socialtjänst inte möts.
Katarina växte upp som äldsta syskon i en familj där pappans spel- och alkoholproblem kastade långa skuggor. Som tonåring flyttade hon hemifrån, men oron för lillebrodern fanns kvar. ”Jag oroade mig tidigt för hur det skulle gå för honom. Han var ju min sladdisbror.”
Brodern föll allt djupare in i psykisk ohälsa och droger. Han åkte in och ut från psykakuten, ofta med polis, men skrevs gång på gång ut igen. ”Jag förstår inte varför han inte blev inskriven i psykiatrin ordentligt då”, säger Katarina. ”Det var en fruktansvärd tid, faktiskt.”
Under den perioden förlorade han både sin pappa och flera nära vänner i drogrelaterade sammanhang. Sorgen och drogerna drev honom ännu djupare.
För Katarina blev det tydligt hur splittrat systemet är. Psykiatrin höll på sitt, socialtjänsten sitt, men ingen tog ett helhetsgrepp. ”De sköt problemet på varandra, vattentäta skott mellan båda aktörerna. Ena ville inte ta tag i de psykiska problemen och de andra ville inte ta hand om missbruket. Ingen tog ansvar eller såg samsjukligheten.”
Hon berättar om orosanmälningar, samtal med akuten och öppenvården, men ingen tog tag i situationen. ”Det är ju inte så att man som anhörig gör upprepade orosanmälningar om det inte är allvar. Det blev svängdörrar mellan tvångsvård och hemgång. Här hade det behövts ett team som höll i stödet över tid.”
Till slut, efter en allvarlig incident, blev hennes bror inskriven på rättspsyk. Katarina ringde då tillbaka till socialtjänsten: ”Nu har det gått så långt att han har skrivits in på rättspsyk. Det hade inte behövt gå så långt.” Svaret hon fick var nedslående: ”Oj, men det var ju tokigt!” De hade aldrig ens försökt nå honom.
”De sköt problemet på varandra, vattentäta skott mellan båda aktörerna”
När hennes bror väl skrevs in kände Katarina en viss lättnad, men också en förväntan på att hon som anhörig skulle ta ansvar. Tidigt bestämdes att han bara fick ha längre permissioner om hon följde med. Att följa med känns självklart, hon vill verkligen vara en resurs, men hon förstår inte varför sjukhuset inte har någon beredskap för att ordna stödet. ”Jag bor över tio mil från sjukhuset. Därför har vi inte heller någon självklar plats att vara på och det blir kostsamt med resandet”, säger hon.
Under permissionerna önskar Katarina att det fanns en träningslägenhet där de kunde vara tillsammans, en trygg plats för att öva på vardagen.
I dag består permissionerna mest av enklare aktiviteter, som att fika eller plocka svamp tillsammans, trevliga stunder av normalitet, men utan träning i att klara ett eget liv. Katarina hade gärna sett möjligheter till en träningslägenhet som kan bokas vid de längre permissionerna, en trygg bas där han kunde öva på att betala räkningar, laga mat och sköta vardagen. ”Det hade varit en ganska liten kostnad för samhället men en enorm skillnad för honom”, säger hon. Samtidigt växer känslan av att hennes roll håller på att förskjutas. Hon har blivit en förutsättning för att brodern ska få komma ut på långa permissioner, något som både fört dem närmare och gjort henne mer bunden. ”Jag vill vara syster. Jag vill vara ett stöd, men inte att allt ska hänga på mig.”
Det Katarina saknar mest är tydlighet. Hon vill veta hur planeringen ser ut, vilka stödinsatser som väntar och vem som bär ansvar. ”Det hade känts så mycket tryggare om någon faktiskt tog kontakt och berättade hur de tänker”, säger hon. Men i stället blir det tyst, och hon får själv försöka navigera i en djungel av regler, beslut och ovisshet. ”Jag önskar att det fanns en kurator som bara fanns till för oss anhöriga.”
”Vårdskulderna ökar och ökar medan han är inskriven, och det gör att han nästan är i ett sämre ekonomiskt läge när han väl kommer ut.”
En skör utslussning
Idag är brodern stabilare, men framtiden känns osäker. Katarina beskriver utslussningen som en av de mest oroande faserna. Hon är lättad över att han har rutiner och en drogfri tillvaro på rättspsykiatrin, men oroar sig för hur han ska klara livet utanför. Hon funderar på hur han ska hitta nya vägar och relationer när de gamla präglats av droger. Också vardagen väcker frågor: om han kommer få hjälp att hitta arbete eller något som ger struktur och mening, och hur ekonomin ska fungera. ”Det är ju sysselsättningen som är helt grundläggande”, säger hon. ”Något meningsfullt att gå till, annars blir det väldigt skakigt.”
För Katarina innebär osäkerheten inför framtiden mer än bara oro, den handlar om broderns möjligheter till sysselsättning, boende, vänner och balans i livet
Brodern har skulder som växt under vårdtiden, och Katarina ser hur ekonomin redan nu riskerar att bli ett hinder. Kostnaden för kommunalt boendestöd är så hög att han kanske tackar nej till hjälp han egentligen behöver. ”I vissa kommuner är det gratis, i andra bara några hundralappar, och i vår kommun kostar det 1 300 kronor i månaden. Det är enormt mycket pengar för någon som inte har någonting. Det är som ett lotteri.”
Hon har fullmakt att stötta sin bror med ekonomin och har bland annat betalat hans återkrav från CSN. Kuratorn har varit behjälplig och försökte ta tag i skuldsaneringen, men det får han tydligen inte göra så länge brodern är inskriven och inte har ett jobb och en inkomst, något som skapar ett moment 22. ”Vårdskulderna ökar och ökar medan han är inskriven, och det gör att han nästan är i ett sämre ekonomiskt läge när han väl kommer ut.”
Samtidigt växer oron för hur samhället ska ta emot honom. Katarina upplever att kommunen redan har bestämt sig: en före detta rättspsykiatrisk patient ses som ett problem, inte som en människa med framtid. ”Det måste vara en chock att komma ut igen, lika mycket som det var en chock att komma in där.” Hon berättar att hon sällan pratar öppet om sin brors situation. Många blir obekväma när ämnet kommer upp, som om det är för tungt att ta in. ”Det är bara några få som jag har berättat för”, säger hon, ”de som jag känner kan stötta mig och faktiskt förstå.”För Katarina är återhämtning inget som blir färdigt bara för att risken bedöms som låg. ”Man måste kunna få stöd även när man mår dåligt igen, utan att det ses som ett misslyckande.” Hon menar att rädslan för att betraktas som ”sjuk igen” kan göra att patienter inte vågar berätta hur de mår, av oro för att förlora frihet eller bli kvar längre i vården.
”Jag vill känna att det finns ett nätverk runt honom som fångar upp, så att jag ibland kan andas ut och bara få vara syster.”
När samtalet glider in på Peer support tänds något hos henne. ”Tänk om han kunde ha en peer som följer med hela vägen ut i samhället. Någon som vet hur det känns och kan väcka hopp.” Hon skulle själv vilja ha motsvarande stöd. ”En egen peer att ringa, någon som förstår, utan att jag behöver förklara allt.” Hon beskriver en peer som någon som kan möta hennes bror på ett mer jämlikt sätt, med egna erfarenheter av psykisk ohälsa som grund. ”Det blir mer trovärdigt, mer hoppfullt, när någon själv gått igenom något liknande”, säger hon. En sådan person behöver inte alltid ha svar, bara finnas där och lyssna. Att få dela tankar om oro, stigma och praktiska frågor med någon som själv varit där, tror hon skulle göra stor skillnad, även för anhöriga.
”Jag vill känna att det finns ett nätverk runt honom som fångar upp, så att jag ibland kan andas ut och bara få vara syster.”