Tusentals svenskar möter psykiatrin för första gången under tvång och många drar sig för att återvända. Dåligt bemötande, verkningslös vård och rädsla för nya tvång gör att många aldrig får rätt vård och låter bli att frivilligt söka den. Det finns bättre alternativ, men de måste bli verklighet innan fler liv går förlorade, skriver tre expertorganisationer.
I en ny rapport från Socialstyrelsen konstateras att bland de omkring 8 500 vuxna som tvångsvårdades under 2023 hade hela 1 av 5 sin allra första kontakt med psykiatrin genom tvång. Rapporten visar att dessa debutanter löper en tydlig risk att senare tvångsvårdas på nytt och att risken för självmord är förhöjd efter utskrivning. Som så ofta syns även stora skillnader i kvalitet och tillgänglighet mellan regioner, när det kommer till hur psykiatrisk vård hanteras. Detta är tecken på att grundläggande rättigheter inte tillgodoses – något att ta på största allvar.
För den som inte söker hjälp frivilligt ökar risken att hamna i akuta nödlägen där just tvång blir aktuellt
I Minds självmordslinje och inom Nationell Samverkan för Psykisk hälsa (NSPH) möter vi många människor som är rädda för att söka psykiatrisk hjälp, på grund av risken för inläggning under tvång. Denna rädsla skapar både flera nya problem och en ond cirkel: för den som inte söker hjälp frivilligt ökar risken att hamna i akuta nödlägen där just tvång blir aktuellt, med alla negativa följder det kan få. Många vittnar även om hur de söker vård utan att få den hjälp de har rätt till. Det handlar om snabba utskrivningar, långa väntetider, bristande kontinuitet och svårigheter att få tillgång till rätt typ av insatser, som exempelvis psykologisk behandling.
I likhet med Socialstyrelsens statistik visar NSPH:s undersökning Tvångsvård och självvald inläggning att många patienter har en mer negativ bild av psykiatrisk vård efter att de kommit i kontakt med tvångsvården och att de drar sig för att söka vård igen. Flera upplever dessutom att den helt hade kunnat undvikas; att den vård de tvingades till inte var för deras bästa eller förbättrade deras mående. De vittnar också om brister i utskrivningsprocessen och vårdkedjan efter ett sådant vårdtillfälle, vilket är anmärkningsvärt. Inte minst om vi vill minska risken för självmord i denna grupp.
Det är viktigt att notera att syftet med lagen om psykiatrisk tvångsvård är att motivera patienten till frivillig vård. Tyvärr pekar mycket på att många patienter i stället får en mer negativ syn på psykiatrisk vård efter att ha vårdats med tvång. Att människor undviker att söka vård handlar alltså ofta om att de fått ett så pass dåligt bemötande, eller verkningslös vård, inom psykiatrin att de försöker undvika att utsätta sig för det på nytt.
Vi vill se att arbetsgivare tar ansvar för att utveckla arbetssätt så att tvångsinsatser inte ska behövas. Personer som bor i mer utsatta områden får oftare tvångsvård, men mer sällan psykologisk behandling. I mer välbärgade områden är det tvärtom. Det här visar på en annan del av samma allvarliga samhällsproblem.
Ännu en grupp som sticker ut är kvinnor. Socialstyrelsen pekar i sin statistik på att flickor och kvinnor på ett omotiverat sätt utsätts för både fler och mer integritetskränkande tvångsåtgärder. Även i NSPH:s undersökning framkommer att kvinnor genomgående har mer otrygga erfarenheter i den psykiatriska tvångsvården. Detta kan och måste förändras.
Vi på NSPH, Mind och Psykologförbundet vet att lösningen är frivillig och förebyggande vård:
1.Regionerna behöver göra egna utvärderingar av vad som fungerar respektive vad som brister inom den psykiatriska tvångsvården – samt bli bättre på att följa upp hur det går för personen efter utskrivning. Detta i nära samarbete med patienter och anhöriga.
2.Systematiskt, förtroendeupprättande arbete behöver genomföras för att återupprätta tilliten hos de patienter som vårdats med tvång. Nationella målnivåer och riktlinjer behöver både förstärkas och följas upp så att meningsfull, frivillig psykiatrisk vård verkligen är ett realistiskt alternativ.
3.Satsa på att ge insatser innan läget blir akut. Arbetsgivaren behöver säkerställa att personalen ges kontinuerlig kompetensutveckling och förutsättningar att erbjuda vård utan tvång. Stärk primärvårdens arbete, som första linjens psykiatri, och utveckla fler mobila vårdformer som en del av den psykiatriska öppenvården. Alternativ till vård genom tvång behöver överlag utökas, inte minst i form av självvald inläggning där patienter fritt får möjlighet välja att läggas in innanläget blir kritiskt. Många tvångsinläggningar på slutna avdelningar skulle kunna förhindras om patienten ges rätt stöd i rätt tid.
4. Utveckla samverkan för ett hållbart liv. Regionerna behöver utveckla en god samverkan med andra samhällsaktörer inom omsorg, försörjning och sysselsättning, som genom att på ett betydligt bättre sätt stödja personen med ett individanpassat stöd till arbete. Även om tvångsvård ibland är nödvändig får det aldrig vara en standardväg in i psykiatrin. Ju tidigare samhället når människor med personcentrerad och förtroendeingivande vård, desto bättre blir chanserna för återhämtning.
Ytterst handlar det om fullt möjliga – och helt nödvändiga – vägar till att rädda liv.
Conny Allaskog, ordförande Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)
Rickard Bracken, generalsekreterare Mind
Kristina Taylor, ordförande Sveriges Psykologförbund