Samuel Alqvist Lilja slussades ut från rättspsykiatrin med hopp om en nystart. Sjukdomen var under kontroll, men livet utanför var han inte förberedd på. Ensamhet, återfall och brist på stöd blev en del av verkligheten efter slutenvården.
I dag är Samuel utbildad Peer supporter. Med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och rättspsykiatrisk vård vill han nu stötta andra i den ofta avgörande och svåra övergången mellan vård och vardag.
Erfarenheterna från rättspsykiatrin och tiden efter utskrivningen är fortfarande närvarande i Samuels vardag, men har också blivit en del av hur han förstår sig själv och sin väg vidare.
Samtidigt är han inte helt utskriven. Samuel vårdas fortfarande i öppenvården och är formellt sett patient. En gång i veckan åker han dit för att lämna prover och ta sin medicin. ”Jag tar Antabus för att inte dricka och därför måste jag åka dit regelbundet. Formellt sett är jag ännu inte helt utskriven.” Det ger stabilitet i vardagen, men påminner också om hur lång utskrivningen fortfarande är innan man anses vara helt färdigvårdad.
Utslussningen började när han skrev kontrakt på en träningslägenhet. För Samuel fanns ingen tydlig brytpunkt. Friheten kom stegvis, först genom korta permissioner som senare blev längre avbrott från avdelningen. På pappret ökade friheten. I kroppen gjorde den inte det. Inte för att han var för sjuk, utan för att steget ut var större än han hade hunnit förberedas för. Kraven kom snabbt. På några månader gick han från begränsade permissioner till att förväntas klara ett självständigt liv utan stöd. ”Det är mycket krav, och det finns en ständig rädsla för att misslyckas och åka in igen.” Rädslan blir en del av vardagen, även när friheten på pappret fortsätter att öka.
Frihet utan riktning
I efterhand tror Samuel att han bedömdes som högfungerande. Men friheten innebar inte den lättnad han hade hoppats på. Den innebar ansvar, och ansvaret krävde något han saknade just då: riktning och mål.
”Jag trodde att allt skulle lösa sig när jag kom ut.”
Så blev det inte. Det första året i frihet beskriver han som stillastående och deppigt. Han var ensam, dagarna gled ihop och radion eller musiken blev ofta hans enda sällskap. ”Jag kände mig i stället överflödig.”
Redan innan flytten till träningslägenheten hade han börjat praktisera på ICA. Det var tänkt som ett första steg tillbaka till vardagen, ett sätt att skapa rutiner. För Samuel blev det i stället ännu ett sammanhang där han inte riktigt fick fäste. Han hade ett långt yrkesliv bakom sig, med bred erfarenhet och tidigare ledande positioner inom IT branschen. Att då hamna i en praktik som 35-åring, där han inte upplevde att hans kompetens togs tillvara bland tonåriga praktikanter, blev en påminnelse om hur svårt det var att inte känna sig behövd. När han pratar om det låter det mer som ett konstaterande än bitterhet. Det var inte sysselsättningen i sig som blev svår, utan avsaknaden av riktning framåt och känslan av att befinna sig på en plats som inte tog tillvara hans erfarenhet.
Utanför arbetet fanns familjen, något han är tydlig med att han är tacksam för. Men i övrigt var tillvaron tunn. Det som var jobbigast var ensamheten och bristen på ett socialt sammanhang. De miljöer han rörde sig i bestod ofta av andra som själva var utslussade eller på väg ut från rättspsykiatrin. I teorin kunde det ha varit ett stöd. I praktiken mötte han ofta människor som fortfarande var ganska sjuka eller som hade stora problem med missbruk.
För Samuel innebar det att missbruket fortsatte, ofta i ensamhet. Inte som ett dramatiskt ras, utan mer som ett lågintensivt tillstånd. Systemet lämnade utrymme för det. Kontrollerna var förutsägbara och luckorna tydliga. ”Man lämnar urinprov en gång i veckan när man slussas ut, och då kan man ta droger direkt efter. Då kan man hålla på i tre dagar och sen vara ren igen. Håller man på så där blir det ju inget liv.” Det blev ett system som gjorde missbruk möjligt, snarare än något som fångade upp det. Samtidigt tunnades relationerna från tiden före sjukdomen gradvis ut. Samuel beskriver hur vänner drog sig undan och hur frågorna blev färre. De undrade vad han hade gjort och hur sjuk han var. ”De blev rädda. Det finns mycket stigma och fördomar kring rättspsykiatrin.”
”Det är aldrig någon som har sagt till mig: Du har ett missbruksproblem, kanske borde du söka missbruksbehandling. Det borde väl nästan vara en självklarhet!”
När Samuel talar om den rättspsykiatriska vården skiljer han noggrant mellan människor och system. De enskilda mötena minns han med värme. Strukturen är han mer kritisk till, särskilt när det gäller missbruk.
”Min uppfattning är att ungefär 70 procent av dem som är inom rättspsykiatrin har missbruksproblem”, säger Samuel, men upplever samtidigt att hjälpen med missbruket nästan saknas enligt honom. Det var först när han började se konsekvenserna av missbruket som tankarna långsamt började röra sig mot framtiden. Han såg hur amfetaminet bröt ner människor omkring honom och tänkte på sin pappa, som haft ett långvarigt missbruk.
”Det satte sina spår. Jag vill inte bli av med alla tänder och behöva ha protes, som min pappa hade.”
När vård blir förvaring
För att förstå varför övergången blev så svår återvänder Samuel ofta till tiden innanför murarna. De första sex månaderna tillbringade han på Helix i Huddinge, en plats som han beskriver som mer lik ett fängelse än en vårdinrättning, med höga murar och elstängsel. Det var också där han mådde som allra sämst, när psykosen började släppa. När medicinen började verka kom verkligheten tillbaka, tillsammans med insikten om både var han befann sig och vad han hade gjort. ”Först var jag psykotisk, och då mådde jag egentligen inte så dåligt. Jag var ganska nöjd i min egen värld. Men sen började jag långsamt inse vad jag hade gjort. Det blev en riktig krisreaktion.”
Med klarheten kom också ångern. Samuel beskriver hur han i efterhand tvingades ta in att andra människor hade påverkats väldigt mycket av hans handlingar. Han var svårt sjuk då, säger han, men det gör inte konsekvenserna mindre verkliga. ”Jag kan vara öppen med mitt brott och förklara varför. Jag var jättesjuk då. Men jag är en annan person i dag.”
Åren i vård formade både vardagen och självbilden. Först i efterhand har Samuel kunnat sätta ord på vad som hjälpte, och vad som snarare höll honom kvar.
Han känner stor tacksamhet över att han hamnade i vård och inte i fängelse. Bilden av rättspsykiatrin menar han ofta är grovt missvisande.”Jag vet inte om jag hade fått antipsykotisk medicin i fängelse. Många verkar också tro att rättspsykiatrin är fullt av våldsbejakande människor. Men jag tror faktiskt att det är i fängelser som det finns ett stort våldskapital. På tre år har jag sett två patienter skrika på varandra och en person slänga en stol i väggen. Det är allt.”
”På två och ett halvt, tre år tror jag att jag promenerade max fem varv runt sjukhuset.”
Efter Helix flyttades Samuel till Löwenströmska rättspsykiatri. Det innebar inte frihet, men en tydlig förändring. ”Det var en väldigt trevlig avdelning. Personalen var jättebra. Det var många fina samtal jag hade med skötare som var kloka och medmänskliga.”
Samtidigt var tillvaron starkt begränsad. Frigångarna var tänkta som en bro till livet utanför sjukhuset, men blev i praktiken ännu ett krav utan riktning. Den institutionella tillvaron satte sig i kroppen och han blev snabbt väldigt passiv.
I efterhand skiljer han tydligt mellan den akuta och den långsiktiga vården. Medicineringen tog honom ur psykosen. Tiden som följde beskriver han snarare som förvaring än som vård. Motivation och driv försvann. ”På två och ett halvt, tre år tror jag att jag promenerade max fem varv runt sjukhuset.”
När utskrivningen närmade sig fanns det få samtal om livet efteråt. Om missbruket. Om ekonomin. Om vardagen och framtiden. ”Det är aldrig någon som har sagt till mig: Du har ett missbruksproblem, kanske borde du söka missbruksbehandling. Det borde väl nästan vara en självklarhet! Eller om någon hade frågat hur mina skulder såg ut, vad jag skulle göra åt dem, att det fanns skuldsanering. Då hade kanske en klocka ringt tidigare.”
Att hitta en väg vidare
Förändringen kom först det senaste året. Inte som en dramatisk vändpunkt, utan genom små förskjutningar. Gruppterapi blev ett sammanhang. Han hittade nya relationer. Det är först nu, säger Samuel, som han på allvar har börjat hitta glädje i livet igen. Samtidigt började tanken på att själv bli Peer supporter ta konkret form. För Samuel handlade det om möjligheten att använda sina erfarenheter till något som kunde föras vidare till andra i samma övergång. När möjligheten att utbilda sig till Peer supporter via NSPH Stockholm dök upp var han redo. ”Nu kom det precis rätt. Jag hade gått långt i min återhämtningsresa och kände att jag var redo för rollen.”
Att vara ute i samhället igen innebär inte självklart ett färdigt liv, utan en vardag som behövde byggas steg för steg. Men Samuel är fast besluten att klara av det![/
För Samuel handlar valet att utbilda sig till Peer supporter om något mycket konkret: att finnas i det glapp han själv upplevt mellan vård och vardag, där stödet, som han ser det, ofta är otillräckligt. ”Jag upplever inte att vården ger så mycket hjälp just där, i övergången till livet utanför.” Han tror inte på stora visioner eller färdiga lösningar. När han pratar om Peer support återkommer han i stället till människors outnyttjade kapacitet, till hur mycket förmåga som riskerar att gå förlorad när människor skrivs ut utan att någon riktigt fångar upp dem. ”Jag tycker att det är många vars förmåga man inte riktigt använder.”
Särskilt tydligt blir det, menar han, när psykosen varit drogutlöst snarare än kopplad till en långvarig allvarlig psykisk sjukdom. I de fallen borde fokus i mycket högre grad ligga på att hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv och arbetsliv. ”Om man kommer fram till att det handlade om en drogutlöst psykos och inte en allvarlig psykisk störning, då borde man satsa mycket mer på att personen ska kunna komma tillbaka till arbetslivet.” I stället möter många låga förväntningar, ibland även från sig själva. Samuel beskriver hur tanken på sjukersättning eller förtidspension ibland kan kännas lockande, inte som ett mål i sig, utan som en sorts kapitulation inför ett system där kraven, tilliten till personens förmåga och förväntningarna är för låga. Här kan Peer support fungera som en motvikt. Någon som vågar hålla emot och samtidigt peka framåt. Som kan säga att det finns fler möjligheter än det som först syns. Det handlar inte om att pressa någon, utan om att visa tilltro när den egna tilliten sviktar.
”Det är en sån person som jag hade velat träffa. Någon som varit med om samma sak.”
Rollen är lika mycket praktisk som psykisk. När Samuel pratar om Peer support blir det tydligt hur vardagsnära han ser uppdraget, som ett sätt att hjälpa människor att få ihop de där små men avgörande byggstenarna i livet. Det kan handla om att skriva ett CV, formulera ett personligt brev, eller våga ta det första steget tillbaka mot arbetslivet.
I dag har Samuel själv fått något som skapar mening i vardagen. Genom sin nuvarande praktik har han fått rutiner och ett sammanhang där han inte längre bara är patient, utan Samuel. När han pratar om det hörs en försiktig stolthet. ”Nu känns det väldigt bra. Jag hoppas att det kan leda till ett erbjudande om jobb eller tjänst. Om inte annat så blir det bra i mitt CV att jag har varit där jag nu är. Det som ger mig hopp är att jag fortfarande är ganska ung. Jag har förhoppningsvis en stor del av livet framför mig, och jag kan forma det själv.” Han stannar upp, som om han prövar orden, innan han fortsätter. Det låter inte som ett löfte, utan som ett beslut.
”Jag känner faktiskt på riktigt att jag kommer klara det. Jag ska klara det!”
Det han själv har börjat ana i sitt eget liv vill han nu vara med och förmedla vidare.
”En Peer supporter ska inte styra någon. Man ska försöka vägleda så att personen får ut så mycket som möjligt av livet utifrån sina egna förutsättningar. Att bygga hopp och att visa att det är möjligt.”
När han sedan talar om hopp i rollen som Peer supporter breddar han perspektivet. Hopp ser olika ut för olika människor, säger han, och uppgiften är inte att styra någon, utan att hjälpa personen att hitta sin egen väg. Det är den rollen Samuel nu vill ta.
”Det är en sån person som jag hade velat träffa. Någon som varit med om samma sak.”
Intervju och foto: Joanna Ågren