Fotograf: Marie Klingspor Rotstein
Min barndom präglades av en depressiv och lynnig mormor. Eftersom hon bodde med mig, min syster och min mamma, ägnade jag mycket tid åt att grubbla över hennes svängningar mellan plötsliga utbrott och stumma perioder då hon stängde in sig i sitt rum, inte sällan med kökskniven. Ibland stod vi alla gråtande utanför hennes dörr och bad henne komma ut. Jag minns hur svårt det var att somna med vetskapen om den där kökskniven, fast det alltid var självmord mormor hotade med. Man kunde ju inte veta.
Även under dagar då mormor verkade solig och lagade mina älsklingsrätter, kunde något jag, syrran eller mamma råkade säga eller göra plötsligt göra henne rosenrasande. Hon skrek om hur otacksamma vi var, att kycklingarna inte skulle lära hönan att värpa, att det vore rätt åt oss om det blev världskrig igen och vi alla deporterades till arbetsläger i Sibirien (där hade min morfar dött). Turligt nog använde hon estniska så grannarna, som förstås klagade för jämnan, inte begrep vad hon slungade ur sig. Min mormor hade flytt över havet till Sverige i september 1944 när Sovjet annekterade Estland.
För att stå ut utvecklade jag en säkert överdimensionerad empati för henne. Redan som liten insåg jag att hon var krigstraumatiserad. Ordet fanns knappast, men innebörden. Jag fattade att hon inte rådde för sina depressioner eller mardrömmar som väckte oss eftersom hon gick omkring på natten och ojade sig. Ofta drömde hon om den första flykten under brinnande inbördeskrig 1919. Då lyckades hon ta sig från Odessa i Ukraina till Tallinn med min moster, som var dibarn, fastknuten med en sjal och med min mamma som just lärt sig gå vid handen. Det var en familjehistoria som var alldeles ofattlig.
Jag gjorde kort sagt om min knepiga mormor till hjältinna. Det var hon ju också, strängt taget. Men jag idealiserade henne som förebild. I min fantasi tjusade hon, ung, vacker och modig, grova bolsjeviker med sina lysande blå ögon så att hon fick hoppa på tåget eller passera i en razzia. Verkligheten var förstås annorlunda, den var som i mormors mardrömmar: utmattade flyktingkolonner, svältande människomassor som apatiskt väntade på tåg som aldrig kom, döende barn, halvruttna hästkadaver som blev uppätna inpå skelettet. Ständig rädsla för att bli våldtagen.
Jag tror att min uppfattning av psykisk sjukdom som till stor del förorsakad av samhällsrelaterade missförhållanden grundlades av min barndoms erfarenhet av att leva nära min mormor. När jag blev vuxen på sjuttiotalet ifrågasatte man alla psykiska diagnoser. Det handlade om att anpassa intressanta människor till ett samhälle som var sjukt. ”Sjukvården gör oss sjuka”, skrev Ivan Illich. Kvinnohistorien, som vi började gräva fram i den vevan, innehöll många exempel på hur frispråkiga kvinnor gömts undan som galna av sina släktingar: konstnären Sigrid Hjertén, författarna Agnes von Krusenstjerna och Virginia Woolf, skulptören Camille Claudel med flera.
För min lilla mormor gick det riktigt illa när hon hamnade på psyket. Hon hängde sig den 10 april 1975 på Danderyds sjukhus. När min mamma klagade över att mormor inte fått adekvat vård, fick hon svaret att ”språksvårigheter” kan ”minska personalens möjligheter att uppfatta vad patienten önskar”. Jag glömmer det aldrig.
EBBA WITT-BRATTSTRÖM
Din Rätt publicerar den här texten om psykisk ohälsa i samarbete med Ebba Witt-Brattström för att lyfta fram kvinnors och äldres utsatta situation. Det har gått flera decennier sedan Ebbas mormor valde att avsluta sitt liv. Ändå har inte tillräckligt mycket gjorts sedan dess. En person över 65 år tar sitt liv varje dag. En av tre som nått pensionsåldern lever med psykisk ohälsa. På samma sätt är diskrimineringen av kvinnor med psykisk ohälsa oacceptabel; drygt 70 procent av de kvinnor som söker psykiatrisk vård har utsatts för övergrepp. Vill du vara med och motarbeta diskriminering av personer med psykisk ohälsa? Dela då gärna den här krönikan i sociala medier, läs och dela även gärna vår debattartikel i Dagens Samhälle om äldrediskriminering, eller beställ våra informationskort om rättigheter för äldre med psykisk ohälsa!
