Arbetsliv

Tillbakadragen befordran

Efter 2,5 års sjukskrivning för depression började jag jobba heltid. Några månader senare erbjöds jag ett bättre jobb inom företaget av min chef som tyckte att jag var som klippt och skuren för uppdraget. Tackade lyckligt ja. Dagen efter fick jag beskedet att ledningen hade nekat mig tjänsten pga att jag var “för känslig”.

Uppsagd pga bipolaritet

“Jag arbetade som vårdbiträde i Östersunds kommun, som timvikarie inom hemtjänsten. Jag arbetade oftast heltid och lite till och var omtyckt av personal och brukare. Efter ett och ett halvt år sov jag sämre och sämre och fick så småningom en psykos. Jag lämnade in ett läkarintyg på min diagnos till min arbetsgivare. Efter några månaders vård på psyket började jag arbeta heltid igen. Jag kallades då till ett möte tillsammans med två enhetschefer som förklarade att jag inte längre fick fortsätta arbeta för Östersunds kommun. Förklaringen som gavs var att det p.g.a. min diagnos inte var lämpligt att jag jobbade kvar. Jag anmälde ärendet till DO, men blanketten kom in för sent. Jag var inte heller ansluten fackligt inom Kommunal.

Idag har jag gått omvårdnadsprogrammet och jobbar på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade människor. Min arbetsgivare är Östersunds kommun. Jag vidareutbildar mig till specialistsjuksköterska inom psykiatri. Jag lever med bipolär sjukdom, som kräver livslång behandling. På något sätt känner jag att jag har gått vidare och jag ser diskrimineringen mot mig som något som fått mig att komma dit där jag är idag. Men jag tycker att det är bedrövligt att människor utsätts för diskriminering p.g.a. deras psykiska ohälsa. Min historia kanske hjälper någon, vem vet.”

Missgynnad pga posttraumatisk stressdepression

Jag har ganska många olika historier men tänkte dela med mig av en. Jag blev 2010 knivrånad i dörren till min bostad och fick till följd av detta en posttraumatisk stressdepression som var väldigt handikappande på många sätt. Jag försökte trots allt att gå på jobbet (jobbade då som doktorand) och försökte efter bästa förmåga beskriva för omgivningen att jag kunde drabbas av panikångest när jag gick genom dörrar (dörrar triggade minnet av kniven mot halsen). Alla blev väldigt obekväma av att man talade om sin psykiska ohälsa. Under en handledning sa jag att koncentrationsförmågan blivit kraftigt nedsatt. Min handledare skrattade lite och sa: “Nu lämnar vi det där bakom oss”. Jag hade inget hellre önskat än att lägga det bakom mig…. Men det funkar inte riktigt så.

Blev till slut utbränd av mina kollegors okänsliga behandling tillsammans med traumat och min arbetsgivare lät någon annan flytta in på mitt kontor, ‘glömde mig’ när vi kompetensinventerade och jag hade känslan av att man ville bli av med mig för att utbrända, deprimerade människor är jobbiga. Jag bad om att få ett samtal med den dåvarande chefen som naturligtvis nekade till detta, men sedan aldrig svarade i telefon igen om jag ringde.

Vidare har jag stupat på målsnöret vid anställningsförfaranden ‘för att jag tidigare varit utbränd’ trots att jag numera är frisk. Har i dagsläget en helt ohållbar arbetssituation där jag jobbar 60 timmar i veckan och varje gång jag försöker lyfta frågan om arbetsbelastning hänvisas det alltid till att “jag är extra känslig eftersom jag varit utbränd tidigare”. Jag blir helt enkelt aldrig av med diagnosen fastän jag arbetat heltid nu i tre år och är frisk.

Uppsagd pga stressdepression

Jobbade på en akutmottagning under flera år. Under tiden 2 veckor så kom en nära vän in med hjärtstillestånd och veckan efter en kompis mamma som blivit innebränd i en lgh. Bägge dog då jag jobbade. Fick inte samtala om det som hänt med någon. Efter några veckor började jag må dåligt. Märkte att jag fick panikattacker när jag skulle ta prover o.s.v. Förstod inte egentligen vad som hände. Började sjukskriva mig och till slut vart jag långtidssjukskriven av läkare som skrev stressdepression. För att göra en lång historia kort så kan man säga att jag vart avskedad. Vart kallad till möte i en fas då jag inte mådde bra, kan säga att jag inte då riktigt förstod vad de egentligen sa. De menade där att jag kanske lika gärna skulle säga upp mig. Kände då att jag inte orkade tjafsa mera och skrev på papperen. Pga sjukskrivningar och dåligt mående har jag idag skulder hos kronofogden. Jag hade då jobbat 25 år på Landstinget. Kan säga att jag är ganska bitter på dem. Men nu mår jag bra igen efter fyra långa år, jobbar på ett privat boende och trivs mycket bra. Har börjat betala tillbaka skulderna och ser ljust på framtiden -men känner fortfarande en enorm besvikelse mot den arbetsplats som jag gav 25 år till.

Mobbning på arbetsplatsen

“Jag blev mobbad av min chef och mitt arbetslag när jag skulle tillbaka efter min utbrändhet. Jag hade då varit hemma i 2 år efter kollapsen. Jag togs akut in på psykiatrin för att jag var självmordsbenägen. Jag var totalt utbränd både fysiskt och psykiskt. Det började när jag skulle arbetsträna… Jag fick aldrig stöd och hjälp av min chef, hon försökte hitta en massa olika placeringar som inte tillhörde mitt jobb som förskollärare. Jag frågade varför och hon sa att jag som äter antidepressiv medicin är sjuk i huvudet enligt henne, och att jag är farlig för barnen.

Jag fick fackligt stöd och hjälp att komma tillbaka till jobbet. Jag arbetstränade på olika förskolor och när jag skulle tillbaks till min ordinarie tjänst, så gillade min chef det inte, så hon var i maskopi med personalen. (Fick veta detta av en annan kollega på området.) Tyvärr var inte mitt gamla arbetslag kvar. Mobbingen och utfrysningen började direkt (jag går inte in på hur – tar flera dagar att återberätta). De rapporterade för chefen att jag inte klarade av jobbet, de utsatte mig hela tiden för ohållbara situationer, jobbade inte med mig utan mot mig, för att tvinga fram misstag… De blev flera möten med fack, rehab, chef o s v. Tills sist blev jag så förbannad att jag bad henne chefen att fara och flyga… Jag blev avstängd med omedelbar verkan, chefen ringde och sa detta till mig… Jag var “för labil och farlig”. Samma dag fick tjejen som vikarierat för mig min tjänst och de andra jublade… Det värsta av allt var när jag skulle till jobbet och hämta mina saker dagen efter. Då kom hon som hållit i mobbingen till mig och sa: “Där fick du, vi segrade och fick bort dig och fick vår kollega tillbaka (hon som vikarierade för mig). Jag sa aldrig sanningen till den som vikarierat för mig eller till föräldrarna på förskolan om varför jag slutade. Föräldrarna var ledsna över att jag skulle sluta, de sa att barnen tyckte så mycket om mig, Jag var där ett år, sedan tog orken slut p g a mobbingen. 10 månader var jag avstängd, fick upprättelse och skadestånd av kommunen. Facket jobbade hårt, så till sist segrade rättvisan.

Idag jobbar jag på en annan förskola, trivs med livet och har en underbar chef. Jag jobbar 75% och har sjukpension på 25%. Har dragits med utmattningssyndrom och sjukskrivningar hit o dit på olika % under ca 15 år nu. Kollapsen tog hårt på mig och min kropp fixar inte att arbeta 100%. Min medicin får jag äta resten av mitt liv och jag mår hur bra som helst tack vare den. All heder åt psykiatrin – de gör ett enormt jobb. Till saken: innan jag blev sjuk så hade jag en problemfri relation till min förra chef. Allt detta som jag kortfattat berättat pågick under en 5-årsperiod.”

Försäkringskassan

Nedlåtande bemötande 

“Var i kontakt med Försäkringskassan förra sommaren eftersom de var sena med utbetalningen. De skulle kolla upp vad det berodde på och återkomma, vilket de inte gjorde. När jag ringde upp igen och ifrågasatte hur det kom sig att de inte ringt fick jag till svar att det var mitt ansvar att höra av mig om jag undrade något. Jag förklarade då att jag har ADD och att jag skriver listor på det jag ska göra och när det är gjort bockar jag av och förväntar mig att den som sagt att den ska ringa upp gör det, för då har jag “befriats” från det ansvaret. Då blev jag kallad “lilla Jeanette” och fick till svar att om du har ringt och förväntar dig att någon ska ringa dig får du sätta upp post-it-lappar så du vet att du ska ringa och få svar på dina frågor igen. Jag ifrågasatte hans arbetsuppgift och frågade om jag inte skulle kunna lita på folk som lovar att ringa upp i olika ärenden utan att jag ska behöva “tapetsera” mitt hem med post-it-lappar?
Fick då svaret: “Ja, det tycker jag att du borde göra med tanke på att du har ADD.”
Min dåvarande socialsekreterare hörde samtalet, blev förbannad och tog över samtalet. Jag ringde även hans chef, som sa att så här fick det inte gå till. Jag träffade på denna man en gång till i telefon efter detta, han var lika otrevlig och nedvärderande även under det samtalet, så det blev ett samtal till chefen igen. Jag lever ett fungerande liv, utan medicinering, har rutiner och ordning runt omkring mig… har bara en hjärna som springer och det gör att jag “glömmer” vissa saker ibland (men kommer ofta på det efter ett tag). Jag kände mig oerhört kränkt och förnedrad av mannen på Försäkringskassan, diskriminerad pga att jag har ADD. Jag fick en eloge av min socialsekreterare för att jag höll mig lugn och var saklig under detta samtal.”

Särbehandling

“När jag hade en operation inplanerad, men glömde anmäla mig sjuk till Försäkringskassan den första veckan, så godkändes ändå min sjukskrivning från första dagen. Men när min sjukskrivning orsakades av ett nervöst sammanbrott och jag på grund av de symptom som sammanbrottet gav missade att sjukanmäla mig samma dag som läkaren sjukskrev mig, då godkändes sjukskrivningen inte från den första dagen utan först från den dagen då jag upptäckte att jag inte sjukanmält mig, två veckor senare.

En sjukanmälan som jag missade av rent slarv godkändes alltså, medan en som jag missade p.g.a. psykisk sjukdom inte godkändes av Försäkringskassan, trots att jag överklagade och beskrev situationen i detalj, min sömnbrist, min bristande verklighetsuppfattning, mina minnesluckor och det psykosliknande ångesttillstånd jag befann mig i vid läkarens sjukskrivning. Anledningen till att man bli sjukskriven p.g.a. psykisk sjukdom är ju att man inte klarar av att utföra uppgifter som kräver mentalt fokus, som till exempel att komma ihåg att fylla i ett formulär från Försäkringskassan.”

Den somatiska (fysiska) vården

Diskriminering på grund av schizofreni

“Min berättelse rör en kvinna boende på det boendestöd jag jobbade på. Hon led av bl.a schizofreni och en dag fick hon problem med ett ben. Det var varmt, rött och ömt. Personalen följde henne till sjukhuset där hon fick träffa en läkare som till en början lyssnade och efter en stund frågade om hon led av några andra sjukdomar. Hon svarade att hon hade schizofreni varpå läkaren ändrade attityd och sa att det var inget fel på henne, der var bara att åka hem igen. Ett par dagar senare åkte hon in igen då problemet kvarstod. Denna gång fick hon träffa en annan läkare och blev inlagd, då hon hade en stor blodpropp i benet…”

LVU istället för stöd

“Mitt barn mår inte bra, vi har kämpat länge. Hon är inte fysiskt sjuk längre men hade starka biverkningar av svininfluensavaccinet som inte erkändes. Vi tappade balansen i livet och kämpar fortfarande. Istället för att ge oss hjälp ville de ta henne med LVU… Min dotter är 17,5 år. Jag vågar inte vända mig till myndigheter längre. De ljuger om att de vill hjälpa – men de bara utreder i evigheter utan att göra något.. Jag är utan jobb sen dess och behöver komma ur detta för att hjälpa min dotter.”

Den psykiatriska vården

Felbehandling i psykiatrin

“Jag har en lång historia. Det startade i Skellefteå, då jag under en LPT rymde till Umeå pga felbehandling och kränkningar. Sen flyttade jag till Norrköping där blev det extremt mycket fel. Homofobiska läkare och en skötare som psykade och provocerade mig. Jag blev förutom detta rånad i Norrköping, gravt misshandlad av polisen och hamnade på gatan. Överlevde då jag är streetsmart, men psykvården är ren tortyr. Har mycket att berätta nu. Flydde från Norrköping där läkaren sonika avvek. LSS-handläggaren, kuratorn och speciellt sjuksköterskan blev nervös. Där satt jag gick veta avslag, men nyckelpersoner som socialsekreteraren kom inte ens till vårdmötet. Jag var så ledsen, besviken och trött på att sova i trappuppgångar och få drogutlösta psykoser, men det var många gånger ett bruk för att kunna hålla mig vaken. Hade jag somnat ute hade jag frusit ihjäl. Så valen var få, men är nu här i Älvsbyn efter medicinjusteringar och för första gången en helt underbar personal (mycket blandade kön och framförallt yngre personalstyrka). Jag har erfarenhet från Luleå till Västervik; sett samma Gökboet-psykvård överallt. Det behövs en reformering och bättre, generösare utskrivning av benzofiazepiner – de kan rädda i akut chock. Jag har sett de nyare och verkningslösa SSRI och SNRI, de är mer toxiga och ger dippar. Man mår ju redan dåligt och dippar är farliga. Jag har mycket erfarenhet av svensk psykvård och det är ren vanvård. Bemötandet är det viktigaste, i form av handplockad personal, och bra farmakologisk behandling.”

Utan behandling

P.g.a.sammanslagningar inom psykiatrin hamnade jag mellan stolarna. Efter ett helt liv inom psykiatrin så stod jag utanför. Helt ensam och utan skyddsnät. Jag har försökt ta mitt liv flera gånger. Ingen brydde sig, och jag hade ingen att vända mig till. Jag fick förtidspension som 23-åring. Sedan dess har jag legat där mellan stolarna. Jag är nu 36 år och livet är svårare än någonsin.

Polis och lagen

Särbehandlad pga borderline

“Jag har erfarenheter av att ha blivit särbehandlad då det framkommit att jag har en IPS/borderline-diagnos. Ett flertal incidenter som påminner om de fall som uppmärksammades i samband med avslöjandet av kvinnoregistret. Min erfarenhet är att i de fall en psykisk funktionsnedsättning kommer till kännedom då en polisanmälan om våld i nära relationer görs, anses brottsoffrets psykiska sårbarhet vara en förmildrande omständighet för våldsverkaren. Min känsla är att alla inte är lika inför lagen och att personer med diagnoser anses vara för besvärliga för att tas på allvar. Sammantaget med det stigma det redan innebär att leva med psykisk ohälsa, den kroniska känslan av utanförskap och det mod och den styrka som krävs för att delta och bidra som en fungerande individ i samhället betraktar jag detta som myndigheternas största svek av de allra svagaste. Dessa erfarenheter önskar jag ingen annan.”

Allmänt bemötande

Svårt att ha ett privatliv

Folk har inte unnat mej ett privatliv. Jag kan inte byta jobb utan att man pratat bakom ryggen om fel som hänt för 35 år sedan. När jag gjort detta, när jag byter jobb och byter bostad har jag blivit hånfullt tillfrågad “Hur går det här då?” Detta hände på nya jobb, innan man ens visste att jag hade tre diagnoser. Det ständiga förtalet man blir utsatt för om man inte kan koderna eller ens mår så kass att man bara knappt orkar med sej själv. Att då många gånger få höra att man är högfärdig när man är helt förbi av ångest och kaos inuti är tufft.