Eila Ulf i ett personligt samtal om att vara anhörig – och att samtidigt jobba med att möta anhöriga.
Eila Ulf är psykiatrisjuksköterskan som upplevt de praktiska konsekvenserna av psykiatrireformen i mitten på 90-talet; hur slutna sanatorier stängdes för att ersättas av öppna psykiatriavdelningar som tillsammans med socialpsykiatriska insatser skulle ge psykiskt sjuka människor nya möjligheter att leva ett mer ”vanligt” liv tillsammans med andra. Synen på anhöriga har också förändrats i takt med att den psykiatriska vården blivit allt mindre sluten – de spelade en viktig roll i omställningen av vården som skedde i och med reformen.
–Från att anhöriga tidigare inte var välkomna så blev det en helomvändning, de fick en viktig roll i arbetet med att patienterna skulle komma ut mer i samhället, säger Eila Ulf.
Hennes yrkesval är präglat av att hennes bror insjuknade i schizofreni i 20-årsåldern varefter hon blev en viktig länk mellan brodern och vården då hon tog alla nödvändiga kontakter. Erfarenheten som anhörig har varit värdefull i hennes arbete med bland annat anhörigutbildningar och grupper. Det har även lett till ett långt engagemang inom brukarrörelsen, först lokalt inom IFS i Sörmland, för att 2014 väljas in i styrelsen för Schizofreniförbundet på nationell nivå.
Eila Ulf reflekterar även över hur det varit att leva med en man med återkommande depressioner och samtidigt skapa en trygg uppväxt för deras tre döttrar.
