Nollvisionen för suicid har ett starkt symbolvärde. Att ge upp den sänder signaler som bekräftar de skadliga myter och föreställningar som redan finns kring suicid. Det skriver Conny Allaskog, NSPH, Rickard Bracken, Suicide Zero, och Inger Händestam, förbundsordförande, SPES – Suicidprevention och efterlevandestöd.
Senaste veckorna har debattörer i Dagens Nyheter och Expressen argumenterat om huruvida det bör finnas en nollvision kring suicid och vad den innebär för anhöriga efter att en person dött i suicid. Vi i den samlade patient-, brukar- och anhörigrörelsen delar inte den bild som presenteras och tycker att det är olyckligt när framstående debattörer för vår talan – utan att lyssna på oss.
Debattörerna förleder läsaren
Dessa debattörer missar att nollvisionen är just en vision – det vill säga det som arbetet med att minska suicidtalen bör sikta mot – och inte ett konkret mål som de förleder läsaren att tro. Den svenska nollvisionen för suicid är formulerad som så att ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen. Tvärtom vad debattörerna argumenterar menar vi att en väl uppbyggd nollvision bidrar till att flytta ansvaret från individ till systemnivå.
En annan viktig aspekt som inte lyfts är det nyligen framtagna förslaget om en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. I förslaget finns just de mätbara indikatorer och konkreta mål i arbetet med suicidprevention för att minska självmordstalen som debattörerna efterfrågar.
