Växa och må bra:s redaktion har bett föräldrar att dela med sig av hur de pratar med sina barn och visar att de bryr sig om dem. Per är pappa till en kille på 18 år och en tjej på 22 år. Här är hans erfarenheter och råd kring hur man pratar med sina barn om psykisk ohälsa.

– Vi har hittat varandra i den psykiska ohälsan, jag och min dotter. Det är kärlek på något sätt. Vi har ett liknade sätt och har därför bråkat mycket genom åren. Men vi har tagit oss igenom det och är närmare än någonsin nu. När hon försöker hitta vad det är som inte är bra, har hon mig. Det är ett stöd för både henne och mig.

Hur mår din dotter idag?

– Hon har varit sjukskriven för utbrändhet och mår inte alltid så jättebra. Hon försöker ta reda på vad det är som inte stämmer och har hjälp av både läkare och psykologer. Hon har också påbörjat en ADHD-utredning. Det är skönt att hon får göra det här nu!

Du har också själv mått dåligt och gör det fortfarande periodvis. Vill du berätta?

– Ett par gånger om året kommer det riktiga bottennapp, en form av panikångest, mörker, en grop som är svår att ta sig ur. Men under senare år har jag fått hjälp med att hantera mina dåliga perioder. Att jag tar hjälp och är beredd att ta emot den betyder mycket för min familj. Dessutom börjar jag nu känna när jag är på väg in i en dålig period.

På vilket sätt kan du använda dina egna erfarenheter av psykisk ohälsa när du stöttar din dotter?

– Jag ser till att svara så ärligt som möjligt på frågorna hon ställer, även om det kan kännas svårt.
För några år sedan så frågade hon till exempel varför jag hade ärr på armarna. Jag ville vara ärlig så jag berättade för henne att jag hade försökt ta livet av mig i 20-årsåldern. Hon sa: Tack och vad stark du är! Det var hennes fråga som gjorde att jag började prata om hur jag själv mått och mår, och sedan dess har vi pratat mycket om psykisk ohälsa.

– När det gäller min son, så väntar jag på att han ska fråga om psykisk ohälsa, han får komma till mig när han känner sig redo.

Varför har det varit och är viktigt för dig att dela med dig av dina egna upplevelser av att inte må bra?

– Jag vill att hon ska ta tag i sina ”problem” tidigt så att hon inte behöver lida i tysthet. Det finns ju hjälp.

Du är själv uppvuxen med att man inte pratar om det?

– Ja, min mamma drabbades periodvis av tunga depressioner och hade känslomässiga utbrott. Det påverkade hela familjen. Men man pratade inte om det utåt. Det var skamligt. Jag var livrädd för att gå till någon. Vad ska man säga? Man var ju både rädd, förbannad och frustrerad. Dessutom trodde jag under vissa perioder att det var normalt fast ändå inte. Som tur är fanns mina syskon i närheten, vi delade på ansvaret. Pappa fanns också såklart med i bilden men de skilde sig och därför var det inte alltid så att han fanns till hands.

Vad tror du då att det har betytt/betyder för din dotter att ni pratar öppet om hur ni mår, hon och du?

– Otroligt mycket, men det är viktigt att det sker på hennes villkor, hon frågar jag svarar. Vi pratar om det ganska ”lätt” numera. Det är viktigt att det inte blir ett problem att snacka om det. Och viktigt med mycket humor trots allt. Det viktigaste budskapet är att det ordnar sig, hur mörkt det än ser ut så fixar det sig. Allt har sin tid.