På internationella kvinnodagen den 8 mars ville NSPH belysa risker och lösningar för kvinnor och flickor som vårdas med tvång. Två lärorika timmar bjöd på matnyttig kunskap, exempel och inspiration kring hur alternativ till tvångsvård kan se ut, samt en tankeväckande berättelse om egen erfarenhet av att vårdas med tvång.
Hjärnkollambassadören Julia Pivén inledde sin föreläsning med en stark uppmaning:
– Lyssna på oss patienter och tro oss när vi berättar.
Hon fortsätter med att gripande berätta om sin egna upplevelser av tvångsvård där bland annat en skötare utsatte henne för sexuella övergrepp i en väldigt utsatt vårdsituation. Pivén belyser vidare den maktobalans som finns på tvångsvårdsavdelningarna vad gäller bland annat kunskap, beslutsfattande och att bli trodd, och hur skötarna behöver ta hänsyn till detta för att skapa förtroende.
Julia Pivén, Hjärnkollambassadör.
Detta illustrerade Pivén genom ett exempel från när hon sökte vård under en psykos. En i personalen tog sig tid att sitta med henne när hon rökte, att möta henne och svara på hennes frågor vilket skapade förtroende för fortsatt vård. Pivén avslutar med en viktig påminnelse:
– Ibland behöver jag tvångsvård när jag inte kan besluta över mig själv, men tvångsvården får inte bli ytterligare ett trauma.
Dyster forskning om bemötande av tvångsvårdade kvinnor
Ulrica Hörberg, professor i vårdvetenskap psykiatrisk vård vid Linnéuniversitetet, gav en introduktion till området genom att gå igenom aktuell forskning. Det är redan fler flickor än pojkar inom heldygnsvården och under senaste åren har vi dessutom kunnat se en kraftig ökning av just flickor inom tvångsvård.
Bild från Ulrica Hörbergs presentation som illustrerar ökningen av flickor som vårdas med tvång.
Hörberg presenterade internationella studier bland personal inom psykiatrin som dystert vittnade om att många inte tar kvinnors anmälningar om sexuella övergrepp på allvar, om allmänt negativa attityder mot kvinnliga patienter och särskilt de med diagnosen borderline/ EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Hoppfullt nog fanns även personal som stod upp för patientgruppen kvinnor.
Avslutningsvis berättade Hörberg om en studie från en psykiatrisk avdelning som på prov införde en kvinnoenhet. Resultaten var otvetydigt positiva: lägre grad av incidenter som påverkade kvinnors säkerhet, högre upplevd säkerhet hos kvinnorna, och personalen ansåg att kvinnoenheten gav säkrare miljö för kvinnliga patienter.
Bild från Ulrica Hörbergs presentation.
– Mycket av det jag ser när jag går igenom forskningen hör jag ju i Julias berättelse. Det är viktigt att ha ett patientperspektiv och lyssna på patienterna. Det är också viktigt med närståendeperspektivet. Att ge anhöriga förståelse för hur vården funkar, avslutar Ulrica Hörberg.
Goda alternativ till tvångsåtgärder finns och bör användas
Under Git-Marie Ejneborn Looi, lektor vid Luleå tekniska universitet och specialistsjuksköterska, fick vi kunskap om vilka alternativ som finns till tvångsåtgärder. Hon presenterade siffror gällande kön, ålder och tvångsåtgärder som visar att en oproportionerligt stor del unga kvinnor utsätts för tvångsåtgärden fastspänning. Ejneborn Looi poängterar att det inte finns något faktaunderlag för att vidta denna typ av tvångsåtgärder och att siffrorna även tyder på att vården inte är individbaserad. Ejneborn Looi frågar sig:
– Hade vi accepterat den här typen av särbehandling inom exempelvis barncancervården?
Bild från Git-Marie Ejneborn Loois presentation.
Men det finns både lösningar och goda exempel på hur vi kan bedriva en kunskapsbaserad vård. Ejneborn Looi fortsätter med att presentera studier som visar att om det finns en tillitsfull relation mellan patient och skötare så behövs sällan tvångsåtgärder. Vi visas exempel på standardiserade vårdplaner respektive individuella omvårdnadsplaner, och var de olika planerna lägger fokus och hur de individuella erbjuder patienterna större inflytande över sin egen vård vilket i sin tur motiverar patienterna. Ejneborn Loois medskick är tydligt:
– Tvångsvård är ibland ett nödvändigt gott för att rädda liv. Men tvångsåtgärder ska utföras på ett så skonsamt och individanpassat sätt som möjligt. Helst ska man förebygga att de behöver användas.
Bild från Git-Marie Ejneborn Loois presentation.
Git-Marie Ejneborn Looi avrundar:
– Det finns mycket kunskap, det gäller bara att bestämma sig för att använda den.
Lyckat arbete i Linköping för att minska tvångsåtgärder
På psykiatriska kliniken i Linköping har man sedan två och ett halvt år tillbaka bedrivit ett målmedvetet förändringsarbete för att minska tvångsåtgärder för patienter med självskadebeteende. Josefin Vikström Eckevall, överläkare på kliniken, är här för att presentera hur.
– Vi har en personalgrupp som verkligen brinner för detta, berömmer Vikström Eckevall sina kollegor.
Hon inleder med en kort faktaöversikt där det framgår att 22% av patienter inom tvångsvård utgörs av personer med EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom (tidigare borderline) och att av de som tvångsvårdas för personlighetssyndrom är 8 av 10 kvinnor. Vid mötet med denna patientgrupp använder kliniken en modell där pelarna är bemötandeutbildning, utbildning och handledning i återhämtningsinriktad vård och strukturerade vårdtider (innefattar ofta korta tidsbestämda inläggningar).
Bild från Josefin Vikström Eckevalls presentation.
Vikström Eckevall berättar om hur de arbetat för att skapa förtroende för patienterna så att de ska vilja söka vård på eget bevåg. Detta genom planerade inläggningar och en lågtröskelvårdplan, för att slutligen möjliggöra metoden självvald inläggning, där patienten själv styr.
– Detta skapar en förutsägbarhet för patienterna och minskar risken för att bli avvisad i de stunder man behöver extra vård, säger Vikström Eckevall och poängterar att i deras egen statistik så har alla dessa åtgärder visat att vårddygnen, LPT-vård och akuta besök för den här patientgruppen minskat:
– Alternativet till tvångsvård är ju inte ingen vård utan det kan vara frivillig vård. Det är viktigt att bygga en allians och vinna patientens förtroende.
Politiker enade om behovet av åtgärder
Ett avrundande samtal om dagen fördes av Conny Allaskog från NSPH, Git-Marie Ejneborn Looi från LTU samt riksdagspolitikerna Jesper Skalberg Karlsson (M) och Marcus Wennerström (S).
Skalberg Karlsson inledde med att reflektera över Sveriges kritiserade tvångsvård och påpekade att de nyligen initierat en översyn av SIS. Wennerström tillade att en utredning av tvångsvården tillsattes av förra regeringen, medan Ejneborn Looi efterlyste konkreta förändringar.
Panelen bestående av Git-Marie Ejneborn Looi, Jesper Skalberg Karlsson och Marcus Wennerström.
Politikerna enades vidare om nödvändigheten av åtgärder. Skalberg Karlsson talade för en bredare översyn av tvångsvårdslagstiftningen och betonade att synsättet “barnens bästa” måste vara prioriterat. Ejneborn Looi framhöll vikten av åtgärder på verksamhetsnivå och uppmanade till att våga stå upp för patienterna:
– Våga ta i de heta potatisarna och stå upp för den personal som vill arbeta återhämtningsinriktat. Chefer och kollegor måste ta ställning och våga sätta stopp när man ser någon som agerar på ett felaktigt sätt.
Allaskog, som modererade samtalet, frågade politikerna om vad som är deras ansvar och hur de kan agera framåt.
– Vårt ansvar är ju att ta ansvar med reformer som påverkar här och nu, och använda de verktyg som vi har att förändra. Bland annat se till att kunskapsstöd finns tillgängliga och att lagar följs. Många lokala beslutsfattare har också ett ansvar. En del i detta kan också vara att återupprätta en hjälplinje vid psykisk ohälsa, svarar Skalberg Karlsson.
Reflektioner från tittarna under webbinariet.
Wennerström frågade vad det är som gör att vi inte når fram med de bra exempel som finns och riktar sig till Ejneborn looi som pekar ut en viss vårdkultur som bakbinder personal från att kunna arbeta kunskapsbaserat:
– Politikerna behöver staka ut en tydlig riktning för verksamheter att det ska vara kunskapsbaserad vård som gäller. Lyssna på brukarrörelsens erfarenhet och kom vidare därifrån.
Ejneborn Looi avslutade samtalet med att efterfråga tydliga konsekvenser för dålig vård, exempelvis riktlinjer för IVO. Hon betonade också vikten av att utvärdera förbättringsarbete mot patienternas verkliga upplevelser:
– Blev det bättre på riktigt eller ser det bara bra ut på papper?
