Samsjukligheten mellan psykiatriska diagnoser och skadligt bruk eller beroende är stor. Majoriteten av de personer som vårdas för skadligt bruk eller beroende har också vårdats för ett annat psykiatriskt tillstånd.
De två tillstånden kan också påverka varandra – psykisk ohälsa kan leda till att personer utvecklar ett skadligt bruk eller beroende, och vice versa. Personer med psykiatriska tillstånd och skadligt bruk och beroende är också en högriskgrupp för suicid.
Motverka stigma för att minska diskriminering
Det har historiskt funnits ett moraliserande perspektiv kring skadligt bruk och beroende där det har setts som personens eget val och ansvar. Idag vet vi att beroende är ett behandlingsbart tillstånd. Det finns alltjämt en omfattande stigmatisering i samhället (även inom vården) som beror på okunskap, negativa attityder och diskriminerande beteenden.
Det behövs riktade insatser för att öka kunskapen och minska negativa attityder och diskriminerande beteende för att bättre hjälpa dem som berörs. Vi ser ett behov av att röra sig bort från ett moraliserande perspektiv på samsjuklighet där man historiskt bemött personer utan förståelse för deras livsvillkor – som att det är deras eget fel att de hamnat där. Ett sådant förändrat synsätt ser vi som mer humant och demokratiskt, men också mer effektivt för att hjälpa personen till ökad hälsa och ett så gott liv som möjligt genom att tillsammans med vård- och stödpersonal hantera situationen på bästa sätt. Utformning av stöd och behandling måste utgå från en evidensbaserad praktik, det vill säga en sammanvägning av den senaste kunskapen från forskning och kunskap och erfarenheter från patienter, anhöriga och profession.
Stigmatiseringen tar sig uttryck i enskilda möten mellan patient och vårdgivare, men också på beslutsfattande nivåer. Samsjuklighet som vård- och stödområde har under lång tid varit lågprioriterat, underfinansierat och underbemannat. I frågor om diskriminering har det setts som ett socialt problem och därför inte omfattats av diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning och skyddat enskilda mot missgynnanden till följd av ett beroendetillstånd. Denna kombination av omfattande stigmatisering och bristande skydd har en stor negativ inverkan på livsvillkoren för personer med samsjuklighet. Vi ser behov av ökade satsningar på vården och omsorgen för denna målgrupp. Resurser behöver tillföras och nya metoder och arbetssätt utvecklas för att ligga i linje med nya riktlinjer för vård och implementera de nya forskningsrön som finns.
NSPH vill därför att
- Det genomförs satsningar för att minska stigmatiseringen kring dessa tillstånd, exempelvis implementering av handlingsplaner i hälso- och sjukvården som utgår från en förståelse för målgruppens behov i syfte att förändra kulturer och synsätt i vården.
- Målgruppen personer med samsjuklighet prioriteras högre av regionala beslutsfattare genom att exempelvis större resurser prioriteras för utveckling av denna del av vården.
- Resurser som även tar höjd för att det är kulturer som behöver förändras avsätts för att ge rätt förutsättningar till en god och samordnad vård vid samsjuklighet.
- Personer med beroende får ett starkare skydd av diskrimineringslagen.
Vården vid samsjuklighet behöver bli mer flexibel och sammanhållen
Att få snabb hjälp när motivationen finns är ofta avgörande för en framgångsrik behandling av ett beroendetillstånd. I dagsläget är personer med samsjuklighet inte en målgrupp vars behov prioriteras inom vården, trots det stora lidande som individerna och deras anhöriga ofta går igenom. Dagens insatser präglas av fragmentisering, stuprörstänkande med klyftor och glapp mellan verksamheter.
I ett tidigt skede av samsjuklighet är individen i störst behov av vård och behandling, men ju längre samsjukligheten pågår, desto större blir behovet av socialt stöd såsom boende och sysselsättning. Insatserna utgår inte från personens samlade behov, vilket gör att de berörda individerna alldeles för ofta faller mellan stolarna. Många gånger förbises också det behov av somatisk vård som målgruppen har. Det är oacceptabelt att så många med denna problematik har så dålig hälsa, något som resulterar i en stor överdödlighet.
Anhöriga utgör ofta en oerhört viktig del i sina närståendes återhämtning och har ofta en väldigt svår situation i sitt anhörigskap till personer med samsjuklighet. Att säkerställa att de kan få ta del av stöd för sin egen situation är i sig hälsofrämjande, både för den individ som personen är anhörig till och den anhöriga själv. Många anhöriga berättar om den vanmakt de känner och bristen på stöd och rådgivning. Det påverkar den egna hälsan och leder till konfliktfyllda relationer. I värsta fall också till hot och våld. De insatser som erbjuds måste därför också ha en stor bredd. Dagens anhörigstöd sker ofta via möten med andra anhöriga, men vi efterfrågar också möjlighet till individuellt kurativt och psykologiskt stöd, inklusive möjligheterna till anhörigskydd när relationen utvecklats i en destruktiv riktning.
NSPH vill därför att
- Vården och stödet i högre grad utgår ifrån evidens samt att mer forskning kring samsjukliga tillstånd prioriteras.
- Vården vid samsjuklighet utgår från ett hälsofrämjande perspektiv.
- Samordningen mellan olika mottagningar och verksamheter förbättras.
- Samverkansavtal upprättas mellan kommuner, regioner och andra relevanta aktörer med syftet att säkra ett anpassat och sammanhållet stöd.
- Det finns möjlighet att få stöd av ett personligt ombud i alla landets kommuner.
- Det behov av somatisk vård som personer med samsjuklighet har tillgodoses.
- Tidiga insatser görs tillgängliga vid samsjuklighet.
- Anhöriga ses som en resurs och görs delaktiga i vården av personer med samsjuklighet samt att vården motiverar den som vårdas att inkludera sina anhöriga i de fall detta inte är uppenbart olämpligt.
- Anhörigstödet för personer som är anhöriga till personer med samsjuklighet utvecklas och förstärks.
Insatser görs för att öka allmänhetens, vårdens och socialtjänstens kunskaper, samt för att minska negativa attityder och diskriminerande beteenden gentemot personer som lever med samsjuklighet.
Personer med samsjuklighet behöver göras delaktiga i sin vård
Personer med samsjuklighet är en bred grupp med en mängd olika behov. Behovet av medicinska respektive sociala insatser kan se oerhört olika ut från person till person, bland annat beroende på vilken sorts psykisk ohälsa personen lever med och hur länge samsjukligheten har pågått. Det behöver därför finnas en flexibilitet kring vilka lösningar som kan erbjudas vad gäller vård och stöd. Ju bättre denna individanpassning blir utifrån den enskildes behov, desto större sannolikhet är det att behandlingen blir framgångsrik. För vissa grupper blir bristande lyhördhet, inflytande och delaktighet mer skadligt än andra – för personer inom psykiatrin generellt och personer med samsjuklighet specifikt.
Vi ser bland annat att tilliten till vården ökar i relation till hur starka strukturerna för brukarmedverkan är i verksamheterna. Egenerfaren kunskap behöver ses som den viktiga empiriska kunskapskälla det är i form av ett företrädarskap för en större samlad erfarenhet att ta med i utvecklingen av insatserna. Eftersom tillitsbristen till vården är ett återkommande hinder bör arbetet med att öka tilliten få prioritet i utvecklandet av denna del av vården.
NSPH vill därför att
- Regioner satsar på att implementera och utöka metoder som stödjer individers delaktighet och inflytande i vården av personer med samsjuklighet.
- Peer support införs på fler mottagningar och vårdenheter.
- Insatser utvecklas för målgruppen genom brukarrevision och Patientforum.
