Barn och unga

Antalet barn och unga som söker hjälp för olika former av psykisk ohälsa ökar. Om detta handlar om att den psykiska ohälsan i sig ökar eller om det är fler barn och unga som faktiskt söker hjälp för sitt mående är svårt att avgöra. Faktum är dock att många barn och unga upplever stress, sömnsvårigheter, ångest och svårigheter att hantera sin vardag.

Folkhälsomyndighetens rapport visar att så många som en fjärdedel av barn och unga ofta upplever sig spända eller nervösa. För vissa av de grupper som NSPH företräder visar nationell statistik på en kraftig ökning under de senaste åren, exempelvis vad gäller självskadebeteende och ätstörningar. När barn och unga upplever svårigheter att hantera sin vardag kan det också påverka möjligheterna för dem att utvecklas så bra som möjligt.

Det finns ingen enkel förklaring till den utbredda förekomsten av psykisk ohälsa hos unga och inte heller en enkel lösning på hur vi kan vända situationen. Det finns också olika förklaringar till vad som orsakat de långa köerna till vården, varför den problematiska skolfrånvaron ökar och varför unga oftare upplever att de mår dåligt. Därför är samverkan mellan olika aktörer, som exempelvis skolan, vården, socialtjänsten och berörda familjer, väldigt viktig för att säkerställa barns och ungas rätt till en god hälsa.

Hela samhället måste hjälpas åt med att öka den allmänna kunskapen om psykisk hälsa, och vård och stöd behöver säkras för de barn och unga som har det behovet. Fler behöver känna sig trygga med att föra samtal om känslor, mående och psykisk hälsa – i familjen, i skolan och på arbetsplatsen.

Barn och unga behöver ges tidiga förutsättningar att må bra

För att skapa så goda förutsättningar som möjligt för barn och unga att ha en god psykisk hälsa behöver insatser ske både tidigt och brett. Att bedriva ett hälsoinriktat arbete i verksamheter som möter barn och unga kan bidra till att förebygga psykisk ohälsa.

Som ung kan det vara svårt att formulera sina behov och att veta vad som är tecken på psykisk ohälsa, när det är läge att söka hjälp och vart man då ska vända sig. Det kan exempelvis vara svårt att skilja en naturlig reaktion av sorg eller oro, som finns för att hjälpa en att förstå och fatta viktiga beslut, från en ihållande nedstämdhet eller ångest som kan få negativa konsekvenser för en persons liv.

För att stärka den psykiska hälsan kan barn och ungas färdigheter behöva stärkas kring att ta hand om sin psykiska hälsa, samt att möta känslor, stress och motgångar i livet på ett konstruktivt. Att lära sig om sina rättigheter och att formulera sina behov skapar också bättre förutsättningar för att få det stöd man behöver genom livet.

Den största riskfaktorn för barn och unga att utveckla psykisk ohälsa är att inte klara av skolan. Att varje individ får det stöd den behöver för att få skolgången att fungera är därför viktigt både ur ett mänskligt och ett samhällsekonomiskt perspektiv här och nu — men även för att undvika ett framtida utanförskap.
Idag finns ett växande problem med barn och unga som inte klarar av att gå i skolan, som slutar skolan i förtid eller som lämnar skolan utan fullständiga betyg på grund av psykisk ohälsa, tillsammans med bristande tillgänglighet och anpassningar.

Här har skolan ett stort ansvar för att se till att alla barn och unga får tillgång till den utbildning och det stöd som de har rätt till. För att skolgången ska fungera kan det också vara viktigt att andra verksamheter som ger stöd till barn och unga, såsom barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten, ger det stöd som behövs och samverkar med skolan.

NSPH vill därför att

• Det tas fram nationell statistik inom utbildningsväsendet som gör det möjligt att följa hur det går för barn och unga med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.
• Kompetensen om psykisk hälsa ökar hos skolpersonal, exempelvis genom att finnas med som ett obligatoriskt moment i lärarutbildningen och med möjligheter till kompetensutveckling eller konsultationer i yrket.
• Arbetet för att främja skolnärvaro och att nå fullständiga betyg stärks, vilket kräver att stöd sätts in tidigt samt en ökad kompetens bland skolpersonal.
• Psykisk hälsa och livskunskap förs in i undervisningen i grund- och gymnasieskolan för att lära barn om såväl emotionella som relationella färdigheter samt färdigheter som behövs i vuxenlivet.
• Förskolan får bättre förutsättningar för att kunna utföra sitt uppdrag som en hälsofrämjande verksamhet, samt får mer stöd för att bättre kunna fånga upp och möta barns individuella stödbehov.
• Föräldrastöd erbjuds i större utsträckning för att stärka föräldrar i sin roll. Detta bör inkludera psykoedukation för föräldrar så att de bättre kan stötta sina barns psykiska hälsa.
• Tillgången till fritidsaktiviteter säkras för alla barn och unga, samt att ledare inom fritidsaktiviteter får grundläggande ledarutbildning och kunskap kring psykisk ohälsa.
• Särskilt fokus läggs på att överbrygga övergångar mellan olika stadier av skolgången samt i övergången till att bli vuxen.

Vuxna behöver värna ungas rättigheter

Barnets bästa ska alltid beaktas i beslut som rör barn. Barn och unga har rätt till delaktighet och inflytande i samhället utifrån sin ålder och mognad. Trots att rättigheten finns är detta något som ofta förbises och istället fattar vuxna ofta beslut åt barn. Barn har också en rad andra rättigheter enligt barnkonventionen som antogs som svensk lag 2020, men tillämpningen i den praktiska verkligheten i samhällets verksamheter brister ännu.

Samhället har ett särskilt ansvar att se till att barn och unga får det stöd och skydd de behöver. Samtidigt ses återkommande rapporter om hur barn och unga i samhällets vård far illa och att barns säkerhet inte prioriteras. Rapporter visar att flickor överlag drabbas hårdare av detta än pojkar, där det både handlar om en ökad utsatthet för sexuella övergrepp inom institutionsvård, samt en överrepresentation när det gäller de mest integritetskränkande tvångsåtgärderna såsom fastspänning.

Barn och unga som vårdas mot sin vilja är en av våra mest utsatta grupper. Samhället behöver ta största möjliga ansvar och säkerställa att högsta möjliga kompetens finns för att möta de behov som föranlett placeringen. I de fall barn och ungas rättigheter brister finns idag begränsade möjligheter för dem att utkräva sina rättigheter.

NSPH vill därför att

• Tvångsvård och tvångsinsatser gentemot barn och unga överlag minskar. Detta avser både tvångsvård inom psykiatrin och den sociala barnomsorgen. Satsningar behöver istället stärkas och riktas för att tillgodose vårdbehov innan behovet för tvångsvård uppstår.
• Barn inte vårdas tillsammans med vuxna, om det inte är för barnets bästa. Det är viktigt för att säkra att miljöer, insatser och bemötande är anpassat till barns behov och rättigheter.
• Barns åsikter tydligt dokumenteras i beslut som rör dem, även när deras åsikter går emot beslutet.
• Krafttag tas för att en nolltolerans för missförhållanden på LVU-hem som drivs av Statens Institutionsstyrelse (SIS), exempelvis högre krav på adekvat utbildning för personal som anställs i verksamheten.
• Det ställs högre krav på adekvat utbildning och olika kunskapshöjande insatser inom de HVB-hem som möter barn och unga.
• Barn och unga ges stärkta möjligheter att klaga på de insatser som är till för dem, exempelvis genom barnrättsbyråer och barnombud.
• Kompetensen kring åldersanpassad möjlighet till delaktighet och inflytande ökar för att möjliggöra att barn och unga alltid ska kunna vara delaktiga i möten som rör dem.

Vård för barn och unga behöver vara lättillgänglig

Det finns idag många aktörer som ska ge vård och stöd till barns och ungas psykiska hälsa, såsom elevhälsan, ungdomsmottagningar, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. I gränslanden mellan dessa verksamheter uppstår ofta glapp där barn och unga riskerar falla emellan. Det kan exempelvis vara där behoven anses för allvarliga för elevhälsan men inte allvarliga nog för barn- och ungdomspsykiatrin. Denna typ av glapp uppstår också ofta i övergången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin, där det ansvar som läggs på individen ökar dramatiskt och där även sekretess som avgränsar anhöriga från insyn träder in. Ibland sker dessa övergångar över en natt, utan att den unga personens förutsättningar eller mognad har förändrats.

Att behöva vänta på vård man är i behov av är något som påverkar hälsan negativt för alla som hamnar i en sådan situation, men det slår extra hårt mot barn och ungas utveckling. Samtidigt är köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ett problem som samhället länge försökt komma tillrätta med. Barn kan exempelvis behöva vänta i åratal på att få tillgång till en neuropsykiatrisk utredning som kan vara avgörande för att få skolgången att fungera. Det är viktigt att kvalificerad vård kommer på plats när den behövs, men även annat stöd behöver säkras. Barn och unga uppger själva att de ofta saknar vuxna att prata med. I mötet med vuxna efterfrågar de att vuxna lyssnar, ger ett gott bemötande och visar att de bryr sig.

NSPH vill därför att:

• Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin kapas för att säkra att vård ges i enlighet med vårdgarantin.
• Tillgången till primärvårdsinsatser som stödjer barn och ungas psykiska hälsa ökar. För att undvika att behovet av specialiserad psykiatrisk vård uppstår kan tidiga insatser som ger psykosocialt eller psykoedukativt stöd utan krav på en särskild diagnos stärka den psykiska hälsan hos barn och unga.
• Övergångar mellan olika delar av vårdkedjan generellt, och mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin specifikt, sker på ett sammanhållet och individanpassat sätt där också anhöriga involveras.
• Verksamheter som erbjuder stöd till barn och unga samverkar i sina insatser för att motverka att de som söker stöd faller mellan stolarna för att deras behov inte passar in i systemets utformning.
  Elevhälsans funktion tydliggörs i skollagen och fler yrkeskategorier inkluderas, så som fysioterapeuter och arbetsterapeuter.
• Det säkerställs att det finns en daglig tillgänglighet till elevhälsan för samtliga barn och unga. Elevhälsan behöver få förutsättningar för att arbeta utåtriktat för att skapa en kontaktyta till alla skolans elever.
• Förskolans och skolans roll i planering av samordnad individuell plan (SIP) förtydligas och att skolans skyldighet att kalla till SIP-möten omfattas i lagstiftningen.