Suicidprevention

I Sverige sker cirka 1500 suicid per år, motsvarande fyra liv i veckan.

Denna siffra har generellt minskat något under de senaste decennierna, samtidigt som det skett en ökning i antalet suicid inom grupperna unga (20–29 år) och yngre kvinnor (25–44 år). Allra högst är suicidtalet inom gruppen äldre män, över 85 år.

Fler än så lever med suicidalitet, där även tankar, planer på och försök till suicid ingår. Det beräknas ske cirka 15 000 suicidförsök per år, vilket alltså är tio gånger så många som antalet suicid. Troligen är siffran högre än så då det sannolikt finns ett högt mörkertal. Samtidigt vet vi att suicid går att förhindra, och att 85–90 procent som gör ett suicidförsök dör av andra anledningar än genom suicid senare i livet. Ett av de största hindren för enskilda att få den hjälp de behöver är det stigma som finns kring suicidalitet. Detta innebär att suicid går att förebygga på samhällelig nivå.

Satsa på breda insatser som når alla i samhället

Idag finns en nollvision för suicid antagen av regeringen, en nationell vision om att ingen i Sverige ska dö genom suicid. Det finns en liknande nollvision om dödsfall i trafiken. Trots att cirka sju gånger fler dödsfall sker genom suicid än i trafiken, är det många miljarder mer som satsas på säkrare vägar än på suicidprevention. NSPH ställer sig bakom målsättningen att ingen ska behöva hamna i en sådan utsatt situation så att den enda utvägen upplevs vara suicid.

I förslaget till ny nationell strategi som presenterades för regeringen hösten 2023 är ett av målen: ”Färre liv förlorade i suicid”. Här påtalas också vikten av att det suicidpreventiva arbetet finns med i hela samhället. För att bli verkligt förebyggande behöver insatserna dessutom riktas brett och också mildra effekterna av sådant som arbetslöshet, ekonomisk utsatthet, skuldsatthet, ensamhet och ojämlikhet. Insatser för att människor ska klara av sin skolgång och komma ut i arbete är av avgörande betydelse, inte minst gäller det för unga människor där många är utestängda från arbetsmarknaden. Här behöver samhällets olika aktörer samverka, och det behöver bli tydligt hur varje enskild verksamhet bör bedriva sitt arbete för att det ska bli suicidpreventivt.

NSPH vill därför att:

• Styrning och resurssättning utgår från de ambitioner som framgår i förslaget till strategi för psykisk hälsa och suicidprevention vilket innebär att myndigheter, kommuner, regioner och civilsamhället får långsiktiga resurser för att för att göra sin del i arbetet.
• Arbetet inom myndigheter, regioner och kommuner med att konkretisera den nationella strategin i resurssatta handlingsplaner för suicidprevention utgår från vetenskap och beprövad erfarenhet, samt erfarenheter från brukarrörelsen.
• Tillgången till dödliga medel för suicid begränsas och att det satsas på att säkra farliga platser där självmord sker, exempelvis genom broräcken, ansvarsfull förskrivning och uppföljning av läkemedel, samt begränsad försäljning av vapen.
• Evidensbaserade insatser med fokus på psykisk ohälsa införs i skolan. Detta är särskilt viktigt då suicid idag är den vanligaste dödsorsaken bland unga personer.
• Arbete sker för att minska skadlig användning av alkohol, narkotika och spel – såsom stöd vid beroende samt restriktiva regler kring försäljning och reklam.
• Olika insatser som bidrar till att öka allmänhetens medvetenhet om psykisk ohälsa och suicid genomförs och förstärks.
• Arbete för en ansvarsfull medierapportering om psykisk ohälsa och suicid sker. Det vill säga att rapporteringen bidrar till en medvetenhet om frågorna, utan att verka triggande genom att exempelvis nämna metoder eller andra triggande detaljer kring suicid, enligt WHO:s riktlinjer vid rapportering av suicid.

Prioritera riktade satsningar till grupper med generellt förhöjd risk för suicid

Det finns ingen enkel förklaring till varför suicid sker, men vi vet att det finns vissa faktorer som ökar risken för suicid i vissa grupper. Därför behöver särskilda satsningar riktas mot grupper med högre risk för suicid. Det innebär inte att alla individer i denna grupp lever med suicidalitet. Men genom riktade satsningar ökar chansen att fånga upp och kunna ge stöd till de som har behov av det.

Personer kan leva med suicidalitet utan att leva med andra former av psykisk ohälsa. Men bland gruppen som lever med suicidalitet är de grupper som NSPH:s medlemsföreningar företräder kraftigt över­representerade. Detta gäller särskilt personer med bipolär sjukdom och schizofreni. Även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och personer med riskbruk eller beroende av alkohol och narkotika är överrepresenterade i suicidtalen. Andra grupper som vi vet har en särskilt hög risk för suicid är HBTQI+-personer, adopterade, brottsutsatta, personer i ekonomisk utsatthet och äldre. Här behöver personer som arbetar i verksamheter som vänder sig till dessa grupper få en ökad kunskap om hur de kan agera suicidpreventivt och fånga upp de behov som finns, exempelvis inom äldreomsorgen eller beroendevården.

Det är också viktigt att fånga upp efterlevande till personer som har dött i suicid. Detta eftersom det utgör en riskfaktor för suicid såväl som att utveckla egen psykisk eller fysisk ohälsa på lång sikt. Ofta drar sig personer runtom den sörjande undan av hänsyn, vilket gör att den efterlevande lämnas väldigt ensam i sin kris. Att ett aktivt stöd erbjuds, från samhället, medmänniskor eller arbetsgivare, kan vara avgörande för personens återhämtning. Särskilda insatser kan behövas för barn som efterlevande.

NSPH vill därför att:

• Vårdkedjan förstärks och att människor som befinner sig i en utsatt situation får ett samordnat stöd från olika verksamheter inom hälso- och sjukvården samt hos kommunerna.
• Det finns möjlighet för personer i akut kris att få ett omedelbart stöd, exempelvis i form av psykiatriambulanser eller via en nationell hjälplinje, anknuten till 1177 och SOS-alarm med psykiatriskt utbildad personal.
• Det säkerställs att människor som har en psykiatrisk diagnos såsom depression, bipolär sjukdom, schizofreni får tillgång till en god och evidensbaserad vård och vid behov andra stödjande insatser från socialtjänst, arbetsförmedling och Försäkringskassan.
• Personer med komplexa och omfattande behov erbjuds insatser via multiprofessionella team, exempelvis Assertive Community Treatment (ACT) eller Individual Placement Support (IPS), som har till uppgift att säkerställa att personen får ett samordnat, individuellt anpassat och behovsstyrt stöd för att kunna leva i samhället som andra.
• Insatser som förbättrar stödet för grupper med särskild risk för suicid utvecklas och implementeras.
• Varje län säkerställer att regionen i samarbete med länets kommuner, polisen och civilsamhället erbjuder ett tydligt och väl organiserat stöd till efterlevande, med målet att alla efterlevande ska erbjudas stöd direkt, eller i nära anslutning, till att dödsbeskedet lämnas.
• Möjligheten till sjukskrivning för sorgereaktion vid en närståendes suicid utökas.
• Blåljuspersonal informeras om hur anhöriga bäst bemöts och informeras vid suicid.

Vidta aktiva åtgärder för individer som lever med suicidalitet

Länge sågs suicid som en linjär process där en person mår sämre och sämre tills suicid sågs som enda utvägen. Modern forskning har snarare visat att den suicidala processen kan se ut på många olika sätt. Många suicid är impulshandlingar som sker innan personen hunnit tänka igenom situationen. Nivån av suicidrisk kan skifta snabbt. Det kan både innebära att en person som inte ger uttryck för en hög suicidrisk kan få impulser till en sådan handling väldigt snabbt. Samtidigt kan impulsen även gå över snabbt om den inte ageras på. Att ha tankar på suicid är inte farligt, men de kan leda till livsfarliga handlingar.

Det behöver därför finnas suicidpreventiv beredskap brett i samhället, inte enbart inom psykiatrin. I särskilda processer där vi vet att det finns en särskilt ökad risk för suicid behöver aktiva åtgärder vidtas. Detta är alltså en viktig kompetens att säkra såväl hos samhällets olika aktörer som hos befolkningen i stort. Människor behöver känna sig trygga i hur de kan fråga någon annan om tankar eller planer på suicid, samt hur de kan ta hand om svaret de får.

Det stöd som ges till varje person som lever med suicidalitet behöver också individanpassas utifrån vad just den personen behöver. Dels i det akuta läget, dels för att stärka egenmakten genom att stötta personens förmåga att hantera sin situation och de tankar och känslor som upplevs.

NSPH vill därför att:

• Individuella suicidpreventiva insatser utgår från den suicidala personen som aktör.
• Individer som lever med suicidalitet stärks med egna verktyg, kunskap och förståelse för att på bästa sätt kunna hantera sin situation samt ges möjlighet att dela erfarenheter med andra i liknande situationer.
• Det individuella stödet till anhöriga till personer som lever med suicidalitet förstärks.
• Personal inom vård, socialtjänst, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, med flera, utbildas för att upptäcka varningssignaler på psykisk ohälsa och hur man kan prata om självmord och självmordstankar.
  Informationskampanjer genomförs för att medmänniskor ska veta hur de ska agera i relation till suicidalitet.
• Suicidalitet behandlas med samma medicinska akutstatus och specialistkompetens som andra livshotande tillstånd, såsom hjärtinfarkt.
• Det införs vård- och behandlingsinsatser som är specifikt inriktade på att minska suicidalt beteende, exempelvis införandet av säkerhetsplaner och uppföljande möte eller kontakt med vårdpersonal efter utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård.
• En suicidutredning alltid sker vid suicid för att skapa ett suicidpreventivt lärande.