Diskriminering är i Sverige reglerad genom diskrimineringslagen och det är även en mänsklig rättighet att slippa bli diskriminerad. Ändå vittnar många personer med psykisk ohälsa om allvarliga och kränkande erfarenheter där de missgynnas just på grund av sin ohälsa.
Risken för diskriminering av personer med psykisk ohälsa är allvarlig av många skäl – inte minst för att den rör en stor grupp i samhället. Diskriminering är också dyrt. Den internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, redovisar att kostnaderna för den psykiska ohälsan i Sverige per år beräknas uppgå till över 70 miljarder. Hälften av dessa kostnader hänförs till produktionsbortfall relaterade till kostnader för sjukfrånvaro. Psykisk ohälsa är numera den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
Kunskapen om diskriminering på grund av psykisk ohälsa behöver öka i samhället
Diskriminering bidrar till detta utanförskap från arbetsmarknaden – var fjärde person med psykisk ohälsa har känt sig diskriminerad när det gällt att få ett arbete och hälften har avstått från att söka ett arbete under det senaste året. De med psykisk ohälsa som har arbete tjänar i snitt mindre än hälften av genomsnittsbefolkningen. Fyra av tio har valt att inte berätta om sin psykiska ohälsa på sin arbetsplats.
Diskriminering är dessutom olagligt.
Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering på grund av en funktionsnedsättning, däribland en psykisk funktionsnedsättning såsom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller långvarig psykisk ohälsa. Detta skydd gäller inom en mängd områden i samhället, såsom arbete, utbildning och hälso- och sjukvård. Trots det har personer med psykisk ohälsa som grupp på olika sätt de sämsta levnadsvillkoren i samhället. Till exempel är livslängden för personer med allvarlig psykisk ohälsa, exempelvis schizofreni, bipolär sjukdom, samsjuklighet, samt vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kraftigt förkortad jämfört med genomsnittet. Samtidigt drivs mycket få ärenden om diskriminering på grund av psykisk ohälsa.
NSPH vill därför att
- Det initieras mer forskning och nationella kartläggningar kring diskriminering av personer med psykisk ohälsa.
- Det på alla nivåer i samhället tas fram handlingsplaner som motsvarar de behov som genom kartläggningar uppdagas, samt att dessa implementeras.
- Fler pilotfall om diskriminering av personer med psykisk funktionsnedsättning drivs så att prejudikat skapas.
- Kunskapen om antidiskriminering och psykisk ohälsa hos myndigheter, vårdgivare och arbetsgivare ökar.
Det juridiska skyddet behöver skärpas
År 2015 tillkom ett skydd mot en ny form av diskriminering som rör just personer med funktionsnedsättning som kallas för bristande tillgänglighet. Detta är en mycket viktig förändring, men vad denna förändrade lagstiftning i praktiken innebär för personer med psykisk ohälsa är fortsatt otydlig. Det beror på att det inte framgår tydligt i lagstiftningen tillsammans med att det ännu inte har drivits tillräckligt många ärenden juridiskt för att skapa prejudikat som kan vägleda hur lagen ska tolkas.
En annan brist är att diskrimineringslagen, som omfattar ett antal samhällsområden, inte gäller i alla situationer i samhället. Ett av områdena som i dagsläget inte omfattas är rättsväsendet, utöver det bemötande som ges av de offentligt anställda. Det är vanligt att många i NSPH:s målgrupp upplever hela domstolsprocessen som diskriminerande då tillräckliga anpassningar inte görs, vilket kan äventyra enskildas rätt till en rättvis rättegång.
Personer som diskriminerats på grund av psykisk ohälsa mäktar många gånger inte med att driva ärenden om diskriminering efter att de har missgynnats på grund av en psykisk funktionsnedsättning. Många gånger kämpar personer med psykisk funktionsnedsättning med att få livet att gå ihop, och en erfarenhet av att diskrimineras kan göra detta ännu svårare. Två samhällsområden där många upplever sig missgynnade inom på grund av sin psykiska ohälsa är socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Detta innebär att den diskrimineringen personer utsätts för också kan innebära att de blir utan den vård eller det stöd de har behov av och rätt till. Det som då hamnar i fokus är att få livet att fungera, och det kan ta tid innan man känner sig redo att ta sig an en anmälan.
NSPH vill därför att
- Rättsväsendet införs som ett eget samhällsområde i diskrimineringslagen.
- Det tas fram en vägledning för hur bestämmelsen om bristande tillgänglighet ska tolkas vad gäller psykisk funktionsnedsättning och att det prioriteras att få fram prejudikat.
- Diskrimineringslagens preskriptionstid på två år förlängs.
- Mer resurser ges till landets antidiskrimineringsbyråer så att de kan arbeta både diskrimineringsförebyggande och reaktivt, som till exempel med medling och drivandet av ärenden.
Personer med psykisk ohälsa behöver få sina befintliga rättigheter tillvaratagna
Att driva ett ärende om diskriminering ställer krav på sådant som personer med psykisk funktionsnedsättning ofta behöver stöd med. Det ställer exempelvis krav på exekutiva funktioner – att initiera, organisera och slutföra kognitivt krävande uppgifter. Psykisk ohälsa har fortsatt ett stigma knutet till sig, något som gör att många upplever mycket skam efter att ha diskriminerats till följd av en psykisk funktionsnedsättning. Det kan också bidra till att det blir mer krävande att ta sig an att driva ett ärende.
Många blir över tid vana vid ett kränkande bemötande och agerar därför inte på det. Andra har erfarenhet av att behandlas illa av aktörer i samhället på sätt som inte omfattas av diskrimineringslagen, men har inte kunskap om de andra lagar, aktörer och sätt som ska ge ett skydd mot den sortens upplevelser. För att de rättigheter som finns i lagar och regler ska ge faktisk effekt i människors liv, behöver det finnas en möjlighet för personer som lever med psykisk ohälsa att få rådgivning och vägledning kring detta.
NSPH vill därför att
- Klagomålssystemet och tillsynsmyndigheters arbete för personer med psykisk ohälsa tillgängliggörs, förstärks och förtydligas.
- Det skapas fler stödinstanser utifrån målgruppens behov, så som personligt ombud och medborgarkontor, till dess att myndigheter börjat arbeta på ett tillgängligt sätt. Dessa behöver utformas och baseras på behoven hos personer med psykisk ohälsa i den enskilda kommunen.
- Det inrättas en permanent, oberoende och kostnadsfri rådgivning om rättigheter för personer med psykisk ohälsa.
