Det finns ett före och ett efter Almedalen som vi alla bär med oss. För ett år sedan nåddes vi av det fruktansvärda beskedet om Ing-Maries oväntade död. Chocken och sorgen som följde efter hennes tragiska död har omvandlats till en vilja att ta hennes arbete vidare.
Det var lätt att inse att det kommer bli svårt att fylla tomrummet efter Ing-Marie. Hon hade en unik förmåga att göra det svåra lätt och se möjligheterna i allt. Hon hade nog sagt att ”det här arbetet gör vi tillsammans”, och det är så vi måste komma vidare – såväl inom brukarrörelsen som i samhället i stort.
Ing-Marie är känd för att hon fick saker att hända – oftast med örat mot marken för att fånga upp vad patienter, anhöriga och brukarrörelsen hade för tankar. Under hennes år som psykiatrisamordnare så var hon en oerhört viktig samarbetspartner för NSPH. Vi känner stor tacksamhet för hennes engagemang som bidrog till att öka förståelsen för att brukarinflytande är en nödvändighet för att kunna skapa god vård och omsorg.
Jag vill även lyfta Ing-Maries betydelse för brukarrörelsens framväxt. Hon var huvudsekreterare i Nationell psykiatrisamordning, utredningen där Anders Milton var ordförande. I utredningen bjöds brukarrörelsen och föreningarna in och fick bidra med ett patient, brukar- och anhörigperspektiv. Att brukarrörelsen bjöds in brett i utredningen var en viktig markering av betydelsen av det egenupplevda perspektivet och det gav också rörelsen en möjlighet att samlas, vilket i sig ledde fram till att en tidigare ganska splittrad brukarrörelse kunde enas i målinriktningen i ”Så vill vi ha det” som blev en viktig byggsten för NSPH:s arbete.
Så här i efterhand så var det kanske inte så förvånande att det var just Ing-Marie som bidrog till att skapa sammanhållning i brukarleden. Hon hade en enastående förmåga att knyta samman människor från olika bakgrund och få dem att samarbeta – oavsett om det var ministrar, utredare, anhöriga eller ideella organisationer. Hon skapade en tydlig ”vi”-känsla inom psykiatri-området, en övertygelse om att vi måste ta oss an utmaningarna tillsammans. Den känslan av samskapande vill vi försöka fortsätta hålla fast i, då det rimmar väl med tankarna inom brukarrörelsen: ”Inget om oss utan oss”.
Vi är många som har starka och levande minnen av Ing-Marie. Hon var inte en person som obemärkt drog förbi – hon såg människan i den hon mötte och hade en obruten tro på varje individs möjlighet att bidra till att skapa en bättre och mer personcentrerad psykiatri. Det märks tydligt i de två avsnitt av NSPH:s podd som tar upp Ing-Maries liv och gärning som har publicerats under våren.
Jag vill lyfta fram Ing-Maries egna ord om betydelsen av bemötande:
”Egentligen handlar det bara om att kunna se den unika individ som man har framför sig och ge den allt stöd man kan för att personen själv kunna lösa så mycket som möjligt i sitt liv. Jag försöker ta reda på vad det är som ger just den människan hopp.”
Ing-Maries faktiska röst må ha försvunnit, men inte de utmaningar som hon tog sig an eller den samhällsvision som hon byggt upp. Psykisk hälsa berör oss alla – lösningarna måste inkludera hela samhället och utgå från individens upplevelser och behov. De frågor hon brann för finns kvar för oss andra att förvalta och utveckla. Vi måste fortsätta ändra attityderna och bryta stigmat kring psykisk ohälsa. Först då kan vi skapa det samhälle som Ing-Marie kämpade för: ett där varje människas möjligheter tas till vara och där det finns hopp för alla.
Conny Allaskog, ordförande för NSPH
Läs minnestexten som publicerades strax efter Ing-Maries död
