Säkerställ tillräckliga resurser för att förebygga gängkriminalitet och ge fler myndigheter i uppdrag att samverka med civilsamhället. Det skriver vi på NSPH tillsammans med ett flertal andra civilsamhällesaktörer.
Vi behöver inte berätta att den grova, gängrelaterade brottsligheten och det hänsynslösa våldet är en av våra största samhällskriser.
Satsningar på polisiära och rättsvårdande åtgärder är i det perspektivet av högsta prioritet för att kunna motarbeta och lösa brott. Men som rikspolischefen Anders Thornberg och polismästare Carin Götblad tillsammans med en rad andra tongivande personer inom polis, rättsväsende och akademi konstaterat kommer inte dessa åtgärder att ensamt vända utvecklingen. I den trygghetskris som skakar hela vårt samhälle är vi i ett akut behov av genomtänkta satsningar också inom det socialt förebyggande, främjande och rehabiliterande arbetet.
Med detta som utgångspunkt vill vi – en mycket bred samling organisationer i civilsamhället och den sociala ekonomin i Sverige – med denna skrivelse uppmana regeringen att uppdra åt samtliga relevanta myndigheter att se över vilka insatser de i samverkan med civilsamhällets organisationer kan vidta för att stärka det socialt förebyggande och tillitsfrämjande arbetet.
I en redogörelse bör det tydligt framkomma vad myndigheten kan göra och i samarbete med vem eller vilka aktörer; vad kostnaderna skulle vara och en tidsplan för genomförandet; samt ett synliggörande av de eventuella hinder, till exempel i lagar och regler, som finns för ett genomförande.
Därtill behöver regeringen säkerställa att adekvata resurser frigörs. Det är bra att statsminister Ulf Kristersson i sitt tal till nationen tydliggjorde att ambitionen är att fånga upp vartenda barn i riskzon. Men för det behövs en långsiktigt hållbar välfärdssatsning såväl som satsningar på det riktade förebyggande arbetet. Med det menar vi akuta läkande och sociala insatser som riktar sig till alla barn och unga som idag befinner sig i riskzonen samt deras familjer och anhöriga.
Conny Allaskog, NSPH. Foto: Caroline Andersson
Regeringen behöver i detta skjuta till medel till hela den offentliga förvaltningen, inklusive kommuners och regioners kärnverksamheter så som skola, socialtjänst, sjukvård och omsorg. Jämställdhetsperspektivet kan inte understrykas nog här, såväl som arbetet mot segregation och rasism. Fler utrikes födda kvinnor i arbete vet vi har direkta effekter också på barns framtida deltagande på arbetsmarknaden. Rätt stöd sätter stopp för att trauma ärvs i generationer och positiva förebilder i kombination med ett arbete mot destruktiva maskulinitetsnormer blir i stället centralt för att visa på alternativ till den gängkriminella miljön.
Vi välkomnar att flera initiativ har tagits, till exempel av arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson, i syfte att identifiera akuta sociala åtgärder; socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvalls och SKR:s initiativ till dialog med landets socialtjänster, samt den myndighetsgemensamma rapporten Bob. Vi är också glada över den samverkan som sker för utvecklingen av fritidskorten.
Men om regeringen menar allvar med de uppdrag och initiativ som hitintills tagits behöver vi också se mer resurser och verktyg till de aktörer som redan idag möjliggör för unga att stå emot och ta sig ur en kriminell och destruktiv livsbana. I detta ingår att bidra till och underlätta för ökad samverkan med civilsamhället lokalt, regionalt och nationellt och att utveckla det ekonomiska stödet till civilsamhället. Civilsamhällets organisationer har det förtroendekapital och den erfarenhet som krävs för verklig förändring.
Vi finns närvarande lokalt och har en god målgruppskännedom samt lång erfarenhet av att erbjuda sociala insatser. Det gäller alltifrån anhörigstöd, frivård, stödboenden, mentorskap, avhopparverksamhet, arbetsmarknadspolitiska insatser, kultur- och fritidsaktiviteter, sociala stödinsatser, utbildning, psykosocial vård och omsorg, samt existentiella frågor och försoningsarbete. En fungerande myndighetsutövning behöver därför samverka nära våra organisationer för att öka måluppfyllelsen.
Vi som undertecknar denna skrivelse står beredda att växla upp detta arbete i formaliserade samarbeten med det offentliga, men då krävs att myndigheter får ett utökat och tydliggjort mandat, samtidigt som kommuner och regioner i samverkan med våra många medlemmar ute i landet ges rätt resurser.
Under coronapandemin kunde vi på kort tid kraftsamla för miljarder kronor för att skydda och trygga Sverige. Vi som undertecknar denna skrivelse tror att det är hög tid att bemöta också denna extraordinära kris med samma kraft, där extra resurser är nödvändiga och där alla behöver göra allt de kan för att vända utvecklingen.
Civilsamhällets organisationer och den sociala ekonomin har gång på gång visat handlingskraft i kristider: pandemin 2020–2022 och flyktingkrisen 2015 är två exempel i modern tid. Vi och våra medlemmar står beredda, men för verklig effekt krävs att det offentliga gör sin del – skyndsamt, samordnat och på bred front.
Underskrivet av
Conny Allaskog, ordförande, Nationell samverkan för psykisk hälsa
Hannah Kroksson, ordförande, Forum – idéburna organisationer med social inriktning
Klara Rapp, ställföreträdande generalsekreterare, Famna
Petter Skogar, VD, Fremia
Charlotte Rydh, generalsekreterare, Giva Sverige
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer
Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer
Sofia Camnerin, generalsekreterare, Sveriges Kristna Råd (SKR)
Ulrica Persson, ordförande, Skoopi
Anna Livion Ingvarsson, verksamhetschef, Ideell Kulturallians
Gordon Hahn, ordförande, Coompanion Sverige
Hulya Gursac Sinemli, ordförande, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige
David Samuelsson, ordförande, Civilsamhällets organisationer i samverkan
Kjell Westerlund, ordförande, Samarbete för människor i sorg
Inger Ekrem, ordförande, Fritidsodlingens riksorganisation
