Jag har bipolär sjukdom 1 – det som förr kallades manodepressivitet – även om jag inte har haft några riktiga ”skov” på femton år i år, vilket jag stolt brukar berätta när jag är ute och föreläser för personal om min återhämtning. Jag vet hur det känns att stå utanför gemenskap och arbetsmarknad och vet hur frustrerande det är att ”inte känna sig behövd”. Jag var trots allt heltidssjukskriven i nästan tio år innan jag mödosamt lyckades ta mig tillbaka till arbetsmarknaden och mitt ursprungliga arbete som journalist. Idag är jag egen företagare med flera ben att stå på i min verksamhet.

Den som till äventyrs tror att vi med psykiatrisk diagnos vill slippa Likabehandling i samhälletundan jobb och helst ”ligga på sofflocket” resten av livet vet inte hur fel de har. Många kan inte jobba på grund av tung medicinering eller för täta återkommande skov i sin sjukdom. Jag vet för jag var själv tungt medicinerad och näst intill zombieartad på grund av för starka medicindoser under lång tid på 1990-talet. De som orkar vara verksamma – helt eller delvis – brukar inte vilja något hellre än att få leva som ”en vanlig Svensson”. Det innebär inte bara att vilja ha villa, vovve och Volvo! Det innebär framför allt att vilja ha strukturer i tillvaron och få tillhöra gemenskapen i samhället. Eftersom så gott som alla andra har ett jobb och första frågan i alla sammanhang brukar vara ”vad jobbar du med?” är det inte speciellt uppbyggligt för självförtroendet att behöva säga att ”jag är sjukskriven” alternativt behöva ta till en nödlögn.

Det tragiska är alla fördomar som finns i det svenska samhället och rädslan för allt som är avvikande. Jag hade rykte om mig att vara en duktig journalist innan jag insjuknade vid 34 års ålder. Jag hade lång erfarenhet från tidningsyrket. Började som journalist redan vid 21 års ålder och hade jobbat såväl som chefredaktör, redaktionschef och projektledare för olika tidningar och magasin. Mitt kontaktnät var följaktligen stort. Men tror ni någon ville anställa mig när jag försökte komma tillbaka till arbetsmarknaden efter mina år som sjukskriven? Nej, alla duckade och hänvisade till någon annan. Jag hade ändå bevisat att jag hade förmågan som tidningsmakare kvar genom att under arbetsträning och projektanställning vara redaktör för en jubileumstidning som handlade om bipolär sjukdom. Det hjälptes inte! Fortfarande ville ingen anställa mig. Återstod bara att ”starta eget” till min pappas stora förskräckelse.

Vad jag vill säga med denna lilla återblick är att i en fungerande välfärdsstat behövs alla individer. Vi har idag fått ett hårt och kallt klimat där de som jobbar får slita ut sig under stress och press. När de inte orkar länge och blir utbrända slängs de på ”soptippen”. Sen tar arbetsgivarna in nya krafter som får ”köra ett tag” tills de i sin tur blir utbrända. Är det verkligen så vi vill ha det? Är det inte bättre att använda olika individer till olika saker? Kampanjen Hjärnkolls undersökningar visar på att var fjärde svensk någon gång i sitt liv – antingen själv eller som anhörig – kommer att drabbas av psykisk ohälsa. Det är alltså inte många som står pall till slut. Dålig privatekonomi och utanförskap bidrar i sin tur till den psykiska ohälsan som blir till en negativ spiral såväl för den enskilde som för Sverige.

Psykiskt känsliga människor är ofta kreativa individer – det visar inte minst historien där det vimlar av bipolära och schizofrena storheter – allt ifrån Winston Churchill till Ernest Hemingway för att nu nämna några. Varför inte använda personer med dessa diagnoser – i den mån de själva orkar jobba – till det de är bra på och efter deras egna förutsättningar? Människor med adhd – som jag också har – och Aspergers syndrom har ofta stor intelligens och ovärderliga kunskaper inom olika specialområden. Låt dessa personer komma till sin rätt och exkludera dem inte från arbetsmarknaden. Det skulle vi alla ha nytta av och dessutom berikas av, tror jag. Länge leve mångfalden!

Carin Aissa Nabseth