Vid Svensk socialpolitisk förenings studiedag ”De som jobbpolitiken lämnade kvar” den 8 maj diskuterades den ökande klyftan mellan de som har och de som inte har.
Stora grupper har svårt att komma in på arbetsmarknaden eller ens in i en vettig arbetsmarknadspolitik som leder till jobb, utveckling eller utbildning. Socialförsäkringen är byggd för dem som har eller har haft en anställning, vilket gör att allt fler står utanför ersättningssystemen. Stora grupper – inte minst unga med psykisk ohälsa – har svårt att komma in på arbetsmarknaden och allt fler långtidssjuka står utanför de inkomstrelaterade ersättningarna. Studiedagen ställde frågan Vad görs för att stödja dem som är sämst förankrade på arbetsmarknaden? Vilka är de och hur försörjer de sig?
Medverkade gjorde bland andra Olof Åslund, generaldirektör för Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), Henrietta Stein, Arbetsförmedlingen, Leif Klingensjö, SKL, Irene Wennemo, ledarskribent på Aftonbladet och f.d. huvudsekreterare i den Parlamentariska socialförsäkringsutredningen.
Bilder ur verkligheten
Pia Torstensson som föreläste under rubriken ”Vi behöver bara få en chans” berättade om hur komplicerade myndigheter med stor okunskap och många blanketter var ett hinder under rehabiliteringen. ”Om att ha ett vanligt lönearbete efter tolv år med förtidspension” var titeln på Lars Ahlenius föreläsning. Han beskrev hur man som förtidspensionär pressas av den ekonomiska situationen och hur det blivit värre och värre när ersättningarna inte höjs.
– Man blir expert på att leva på ingenting. Det gick att hitta saker att spara in på de första tio åren men sedan blev det kris.
När Lars till slut kunde börja arbeta igen var det som att slippa ur en ekonomisk tvångströja. Idag betyder arbetet ALLT för honom.
Presentationerna vid studiedagen finns på www.socialpolitik.se/
Kjell Broström