En mamma berättar om sin kamp för sin son – men också för att själv få hjälp och stöd i en mycket svår situation som anhörig. Hennes son lever i hemlöshet med beroende/skadligt bruk och psykisk ohälsa. Det här är Barbaras historia.

Du kan också ta del av tidningsartiklar om Barbara och hennes son. Se länkar i högerspalten.

Detta är en del av Arvsfondsprojektet Mötesplats Anhöriga Samsjulighet.
Läs mer om projektet här.
Läs fler anhörigberättelser här.

Skolan var en mardröm

Min son var hemmasittare. Senare fick han umgänge med andra i utanförskapet och sedan kom droger in i bilden. Redan på BVC (barnavårdscentralen) sade jag att det var något som inte stämde men jag blev avfärdad.

Skolan blev en mardröm. Det var aldrig något samtal om extra stöd. Han skulle skärpa sig och jag skulle sätta gränser. Han blev nog mobbad också, har jag förstått i efterhand. I högstadiet kom han på att han kunde slippa helvetet genom att skolka. Så då blev det skolfrånvaro och därefter ingens ansvar.

Det var aldrig något samtal om extra stöd. Han skulle skärpa sig och jag skulle sätta gränser.

2006 så blev det några vändor på akuten när han bland annat överdoserade GHB (kemiskt lösningsmedel som kan användas som berusningsmedel). Han kördes dit med ambulans och sedan avvek efter en natt. Ingen reagerade, varken Socialtjänsten eller sjukvården.

Önskade hjälp med neuropsykiatrisk utredning

2008 var han aktuell hos Socialtjänsten Unga Vuxna. Jag ville ha hjälp med utredning hos psykiatrin för ADHD och autism. Socialtjänstens svar var att jag inte skulle “blanda mig i”. De hade en egen planering med honom. Han skulle lämna intyg från Arbetsförmedlingen och lämna lista över sökta arbeten. Det fungerade förstås inte och då fick han avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd. Inte för att det gjorde någon skillnad. Han hade aldrig kunnat hantera pengar eller sköta ekonomi och det är inte bara på grund av missbruket, utan även hans utmaningar på grund av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

De bara hänvisade till varandra. Han var alltid någon annans ansvar.

Då fick jag köra ett eget spår. Jag fick till stånd en arbetspsykologisk utredning (APU) som konstaterade behov av en fördjupad utredning och remiss skickades. Det kom aldrig något svar på remissen. Socialtjänsten fortsatte sitt spår. Det blev värre och värre med både det psykiska måendet och missbruket. Jag kämpade för att få kontakt med psykiatrin. Remisser bollades runt i flera års tid mellan psykiatrin, beroende- och primärvården. Det var aldrig så att han blev mottagen någonstans, utan de bara hänvisade till varandra. Han var alltid någon annans ansvar.

Tung börda på mig som anhörig

Samtidigt med detta så fick jag sköta jobbet, där jag träffat mammor i samma situation, försörja familjen, skona den yngre sonen och försöka att inte bli vräkt. Och så några besök till på akuten, överdoser och misshandel. Min son uttryckte livsleda och det var en sväng med mobila teamet. Det kändes som en mardröm.

2013 fick han till slut kontakt med en kurator på psykiatrin, öppenvårdsmottagningen. Då ville jag att han skulle utredas för ADHD och autism. Jag skickade utförlig information om hur det fungerat över tid och fick till svar av kuratorn att det inte fanns någon anledning till en sådan utredning. Han fick senare ADHD-medicin (utan någon utredning!) och sedan när psykiatrin skulle omorganiseras, så hade han plötsligt inte ADHD.

Jag citerar mottagningssvar: ”ADHD-diagnos avskrevs med motivering att ångest och missbruk bättre förklarar patientens mående”. Han fick diagnoserna GAD (generaliserat ångestsyndrom), social fobi samt alkohol- och amfetaminmissbruk. Han överremitterades till beroendemottagningen, som i sin tur släppte och hänvisade till ångest- och depressionsteamet.

Jag hamnade själv på psykakuten

Det var då jag fick spel på ett läkarmöte och blev utslängd och åkte själv till psykakuten. Jag orkar inte mer, kände jag. Jag hoppar i kanalen! Jag blev inlagd då jag bedömdes som suicidal – och då fanns det redan en ansökan från mig om stöd som anhörig enligt SoL (Socialtjänstlagen). Sjukvården kontaktade inte Socialtjänsten. Jag återkommer till denna ansökan strax.

Jag fick permissioner några timmar per dag för att ta hand om sonen och kolla om jag hade någon lägenhet kvar. Efter en vecka lovade jag att inte ta livet av mig och blev utskriven, med en vårdplan i handen och remiss till öppenvården. Efter ett halvår då jag inte hörde något, kontaktade jag mottagningen. Det visade sig att remissen kommit bort! Jag fick en tid på en mottagning på andra sidan stan.

Psykiatrin organiserades om, flera mottagningar lades ner, det blev större upptagningsområden och säkert stor borttappningspotential. Det fanns inte läkare på mottagningen. Jag fick träffa en stressad sjuksköterska som skulle vara min behandlingskontakt. Behandlingen skulle gå ut på att vi skulle träffas varje vecka och göra vissa övningar tillsammans, föra handen sakta fram och tillbaka för att lära kroppen att det inte fanns någon tiger! Men då behövde jag släppa allt och sjukskrivas. Prata om hur jag hade det skulle vi inte göra för det var negativt, prata om vilken katastrof psykiatrin var skulle vi inte heller göra, för då pratade vi politik.

Jag lade ner det. De skulle skicka remiss till vårdcentralen men det kom inget svar därifrån heller. Då gav jag upp, letade upp en privatpraktiserande läkare som skriver ut sömntabletter, för jag kunde inte sova längre.

Sådana som min son har ingen chans. Det är bara droger som återstår för dem, men de ”får skylla sig själva”!

Det här är ett exempel på hur det gick för mig att söka hjälp hos sjukvården – och då har jag varken funktionshinder eller missbruk. Sådana som min son har ingen chans. Det är bara droger som återstår för dem, men de ”får skylla sig själva”!

Inget gensvar hos Socialtjänsten

Jag vill återkomma lite till min ansökan till socialtjänsten som jag lämnade in 2015. Jag fick inget beslut under ett års tid och då hade jag inte heller möjlighet att överklaga. Jag orkade inte kämpa mer. Socialtjänsten tolkade det att jag dragit tillbaka min ansökan.

Så fortsatte misären och jag anmälde oavbrutet och pockade på hjälp. Det blev värre och värre med sonen. Socialtjänsten öppnade en LVM-utredning (lagen om vård av missbrukare i vissa fall). Jag var sjukskriven och “vårdade” sonen hemma. Han blev beviljad behandlingshem enligt SoL i Skåne. Jag minns när de ringde från Socialtjänsten och undrade om jag hade någon kontakt med honom! De visste väl att jag tog hand om honom hemma. Men när jag frågade om vad det gällde så var det plötsligt sekretess. Helt sjukt!

Han gick in på rummet, låste dörren, skar sig djupt och ringde mig. Jag ringde personalen direkt – fem minuter till så hade han inte levt.

Min son blev transporterad till Skåne. Det fanns ingen medicinering och ingen sjukvårdskontakt. Han är också autistisk och säger aldrig något till någon utan vänder sig till mig. Han gick in på rummet, låste dörren, skar sig djupt och ringde mig. Jag ringde personalen direkt – fem minuter till så hade han inte levt.

Det har varit tufft även för min andra son

Visst har jag, i mina mörka stunder, tänkt ibland att om jag hade låtit bli att svara, då hade han och jag fått frid. Den andre sonen skulle kanske få en chans att få en mer närvarande mamma. Han har också haft det tufft.

Sonen blev körd till sjukhuset. Jag åkte dit och bad dem att ta in honom på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det gjorde de inte. Han stack därifrån hem till mig i Göteborg och tog en kniv för skada sig igen. Då var det för mig att dels ta kniven ifrån honom, dels ringa polisen och ringa Lund. Då blev det en lång LPT på Östra i Göteborg. Där gjorde avdelningspsykologen en ny utredning, där han inhämtade journaler från både BVC, skolan och psykiatrin.

Låt mig citera: “Från BVC finns indikationer på motorisk problematik och kognitiva problem. Pat har hos flera sjukvårdsinstanser blivit bedömd med misstanke om ADHD varvid remisser skickades om ADHD föreligger, detta i kombination med depressivitet. Ångesten bedöms vara del av kronisk stressreaktion. Pat har försökt att reglera problemen med droger och alkohol under längre tid. Pat har remitterats runt mellan affektiv, beroendevård samt primärvård.”

ADHD och maladaptiv stressreaktion med ångestkänslor

ADHD-diagnosen fastställdes och han fick även diagnosen maladaptiv stressreaktion med ångestkänslor, kronisk. Jag ville även då att han skulle utredas för autism men det blev han inte. Efter LPT blev det några vändor med olika placeringar. Det fungerade inte; han avvek därifrån och sökte sig till mig.

I slutet på 2017 blev det LVM, en utdragen mardröm. Jag vågade inte bo hemma, utan bodde på vandrarhem. Han snurrade runt förvirrad, psykotisk och hemlös i flera veckor. Jag bombarderade socialtjänsten med orosanmälningar varje dag. Han sökte sig till psykakuten men blev avvisad därifrån samtidigt som socialtjänsten begärde handräckning för läkarintyg inför LVM.

Otrygg miljö med droger och kriminalitet

Efter LVM blev han av socialtjänsten placerad på Utängarna i Göteborg, ett hemskt ställe med både droger och kriminalitet. Han var drogfri men det fanns ingen sjukvårdskontakt. Jag protesterade och tyckte inte det var en lämplig lösning. Jag var där hur ofta som helst på kvällarna. Jag avvärjde misshandel, knarket flödade och det var dessutom en mycket otrygg miljö med många tungt kriminella. Detta boende är numera stängt. Jag kan inte fatta hur man kunde bedriva det så länge! Han återföll i missbruk där och blev både misshandlad och utnyttjad av kriminella.

Men då fick han i alla fall påbörja en kontakt på substitutionsmottagningen och fick en fast sjukvårdskontakt. Sjuksköterskan som är hans kontaktperson där är helt fantastisk!

Men då fick han i alla fall påbörja en kontakt på substitutionsmottagningen och fick en fast sjukvårdskontakt. Sjuksköterskan som är hans kontaktperson där är helt fantastisk! Socialtjänsten däremot ville inte samarbeta med mig. Den ena enheten visste inte ens vad den andra gjorde, den tredje bombarderade honom om alla dessa “underlag” och ingen visste ens hur ärendet såg ut.

Svårt för min son att sköta boende och ekonomi

Jag fortsatte som samordnare, sekreterare, städare, försörjare med mera. Det blev några tillfälliga boenden sedan. Detta att han inte klarar av att sköta egen lägenhet eller planera eller sköta sin ekonomi borde ha varit tydligt för alla efter så många år men det skulle han i alla fall. Sedan straffades han för att inte klarade av det och blev utslängd.

I juli, mitt i semestern, fick han veta att han inte fick bo kvar där han bodde och då blev det abrupt flytt till Rebo, som är en privat aktör. Jag minns hur vi satt där på gatan med hans grejer i säckar (jag fick beställa och betala taxi för att kunna ta med hans saker). Representanten från den privata aktörer kom ut med en nyckel och försvann. Inget mer. Rebo fick betalt av Socialtjänsten (vuxengruppen) för både tillsyn och insatser som de aldrig utförde. De skickade genomförandeplan till socialtjänsten och profiterade på att Socialtjänsten betalade. Socialtjänsten gjorde aldrig något hembesök hos sonen.

Boendestöd försvann, han hade kvar rätt till bistånd men enheten för funktionshinder hade inte kännedom om att han fått flytta. Försörjningsstödshandläggare (de byttes ut varannan månad, lika så hos vuxenenheten och funktionsstöd) skickade brev om att han skulle skriva in sig på Arbetsförmedlingen och lämna alla dessa underlag. Jag fortsatte att hålla koll på alla och meddela, men fick aldrig något svar. Och köpa mat, köpa och ladda telefoner, städa med mera.

Han fick dessutom sina mediciner för en vecka, alla på en gång. Han har aldrig klarat av att sköta detta heller. Miljön var hemsk med knark och kriminalitet. Det gick illa. Jag gjorde orosanmälan varje dag och fick till svar att ordinarie handläggare kände till det, eller inget svar alls. Ordinarie handläggare visste inte ens hur ärendet såg ut. Den privata aktören var väl nöjd med att Socialtjänsten betalade för något de inte gjorde. Det blev värre och värre.

Jag gick dit varje dag. Det var tomma tablettkartor blandade med sopor. Det förekom även allvarliga incidenter i uppgörelser mellan de kriminella. Jag larmade till sjukvården att inte ge min son alla mediciner på en gång. Jag fick tillkalla ambulans dit flera gånger. Den privata aktören visste inte ens om han levde eller inte. Jag larmade socialtjänsten. Han fick åka in och blev släppt direkt.

Jag var rädd att förlora min lägenhet

Han hade sönder telefoner och jag köpte nya. Han besökte mig mitt i natten och var psykotisk. Jag hanterade detta, då jag är rädd för att förlora min lägenhet. Jag fick jobba samtidigt eller sjukskriva mig – sådana mammor som jag får inga lättnader i arbetslivet. Jag fortsatte larma. Då han har varit psykotisk i flera veckor.

Den 26 december 2021 skickade han sms att han skulle komma. ”Jag släpper inte in dig”, svarade jag. Han söker sig alltid till mig när det är illa. Det är även min erfarenhet från rollen som socialsekreterare att andra mammor har det så. Då får de höra att de ska sätta gränser! Men de får ingen hjälp med konsekvenser.

Då hade jag larmat i flera veckor, både Socialtjänsten på dagtid och socialjouren på kvällar och natten. Bara en halvtimme innan detta hände ringde jag socialjouren och blev avfärdad och kränkande behandlad.

Så det är bra om man åtminstone lyckas att få ändring i lagen och LVM försvinner och det blir bara LPT kvar. Då kan de respektive aktörerna inte sitta och vänta på att den andra ska agera!

Det blev nog Svarte Petter-spelet – socialtjänsten får ha “is” i magen. Blir det LPT så slipper de kostnaderna och sjukvården tänker nog likadant. Så det är bra om man åtminstone lyckas att få ändring i lagen och LVM försvinner och det blir bara LPT kvar. Då kan de respektive aktörerna inte sitta och vänta på att den andra ska agera!

Då kom polisen hem till mig

Jag släppte inte in honom. Han kom in i alla fall och var psykotisk och paranoid. Då ringde jag polisen, för jag kände att någon måste göra något nu! När han fattade vad jag gjorde blev han tokig. Han är rädd för polisen, för han har varit misshandlad av dem tidigare. Han barrikaderade dörren och beväpnade sig med en kniv och hammare. Han skulle försvara sig mot poliser, då han var övertygad att de skulle skjuta honom. Det blev en lång natt, riksnyhet tydligen, fast då var jag inte medveten om pådraget. Jag fick läsa det i tidningen nästa dag.

Jag läste i förundersökningsprotokollet sedan (han ger mig alla sina papper) att polisen inte uppfattade mig som samarbetsvillig! Det är tack vare att jag hanterade det som jag gjorde som det inte slutade illa. Han var som ett sönderjagat djur. Och det är tack vare den duktiga förhandlaren från polisen som pratade med mig och honom i telefon som det gick någorlunda bra. Han har aldrig skadat mig men däremot så var han en fara för sig själv och andra då han varit psykotisk så länge och det har jag larmat om utan gehör!

Efter flera timmar gick han med på att jag öppnade dörren men den gick inte att öppna. Så polisen slog ut den. Polisen tog honom. Hans plånbok, nycklar och telefon ligger kvar hos mig. Han häktades och jag fick komma på förhör nästa dag som målsägande. Jag blev tillfrågad vad jag tyckte han skulle få för hjälp. Då sade jag att han borde läggas in, att det varit illa tillräckligt länge.

Min son blev släppt efter två dagar i häktet, släppt till ingenting. Jag trodde att nu måste det hända något.

Min son blev släppt efter två dagar i häktet, släppt till ingenting. Jag trodde att nu måste det hända något. Det som hände var att sjukvården drog in hans ADHD-medicin, då det kan ha bidragit till psykoser och han kompenserade det med droger.

Jag fortsatte med mina orosanmälningar

Han kom inte hem till mig men jag träffade honom regelbundet. Det blev värre och värre. Jag fortsatte med mina orosanmälningar men ingen svarade på mina telefonsamtal eller mail. Ingen hade heller gjort hembesök hos honom. Den privata aktören brydde sig inte så länge de fick betalt. Min dörr, som polisen slog in, skulle hyresvärden laga men det hände inget. Sådana mammor som jag vågar inte ställa krav. Vi får vara tacksamma över att vi får behålla bostaden och inte blir vräkta.

Den enda som inte “övergav” honom och mig var sjuksköterskan från mottagningen. Socialtjänsten teg. Jag bombarderade dem med samtal och blev till slut uppringd av någon konsult (mest så att jag skulle sluta vara jobbig). Samtalet blev kort; hennes telefon “dog”. När jag försökte ringa upp så var det ingen som svarade. Sedan återigen några turer med ambulans som jag ringde om. Han blev släppt varje gång. Det blev LPT till slut, mest för att jag inte släppte och inte heller denna sjuksköterska. Han blev omhändertagen enligt LPT den 7 februari 2022.

Boendet tömde sonens lägenhet och slängde hans grejer

Socialtjänsten blev i samband med det mycket upprörda. ”Ingen har vetat något”, sade de. De sade upp boendet, då det inte var en lämplig boendeform för sonen. Den privata aktören tömde sonens lägenhet och slängde alla hans grejer, så när han sedan skulle bli utskriven så hade han inte ens skor, byxor eller jacka, inte heller identitetshandling, telefon eller bankkort.

Jag hade ingen, absolut ingen kvar som jag kunde be om hjälp. Det är skrämmande hur ensam man blir i sin utsatthet.

Ansökte om skyddat boende

Då jag märkte att ingen verkade ingripa och han fortsatte att vara psykotisk och jag hade extrem ångest över att bo i lägenheten med en trasig dörr dessutom, så ansökte jag om skyddat boende. Jag hade ingen, absolut ingen kvar som jag kunde be om hjälp. Det är skrämmande hur ensam man blir i sin utsatthet.

Jag blev beviljad skyddat boende. Samtidigt fortsatte jag med mina dubbla jobb och att bevaka sonens mående och planering. Det visade sig också att jag fick betala hyra för det skyddade boendet också och så hade jag min hyra för min lägenhet och försörjning för sonen. Jag kontaktade då Irena Pozar på Expressen. Jag blev också tillfrågad om vad jag ville ha hjälp med. ”Lobotomera mig eller ge mig en smoothie med något extra, jag orkar inte mer”. Där lyckades jag i alla fall att påverka via media. Avgiften togs bort, först i Göteborg, sedan i Stockholm och därefter Malmö. Det blev LPT i flera månader och därefter ÖPT (öppen psykiatrisk tvångsvård) i ytterligare sex månader.

Jag kontaktade då Irena Pozar på Expressen. Där lyckades jag i alla fall att påverka via media.

När det gäller rättsapparaten så avskrevs olaga hot och olaga frihetsberövande. Då var jag inte målsägande längre. Däremot drev min hyresvärd detta med skadegörelse för krossad ruta i entrédörren. Ett år efter händelsen ringde polisen mig då de ville ha kompletterande förhör med sonen och ville veta hur man når honom. I annat fall måste de efterlysa honom! ”Gör ni det, ni skulle även kunna ringa boendet som han är på nu.”

Sedan blev det rättegång i mars 2023. Jag blev kallad som vittne. Jag fick spel i domstolen när de vid förhandlingen sade att jag inte behövde vittna då jag var närmast anhörig. Det blev fällande dom för skadegörelse. Min dörr som polisen slog ut var fortfarande inte lagad!

Samtalsgrupp med andra mammor i liknande situation

Jag pressade socialtjänsten om att det inte är klokt att vi mammor inte får någon hjälp. De fick till stånd ett samarbete med psykologenheten. Det skulle vara träff var tredje vecka. Socialtjänsten informerade dessa andra mammor, hur många vet jag inte. Det var bara tre som kom, mig inräknad. Det var mammor som jag. Deras vuxna söner med samsjuklighet bor hemma hos dem och mammorna står för deras försörjning. Den ena mamman hade fortfarande jobb som hon hade svårt och sköta, den andra var sjukpensionär.

Hennes ena son var död; han tog livet av sig på en sluten avdelning. Den andra mamma sade i förtvivlan: ”ge mig en pistol, så skjuter jag honom och mig själv. Jag orkar inte ha det så mer!” Båda hotas av vräkning. När sonen, till mamman som bad om en pistol, i psykotiskt tillstånd vräkte ut badkaret så fick polisen hjälpa mamman med det. Sonen blev körd till psykakuten men släpptes därifrån.

Det finns många sådana mammor som går under. Det är sådana öden jag vill lyfta!

Det blev inga flera träffar, konstigt nog. Det finns många sådana mammor som går under. De får höra att de inte har några skyldigheter och deras vuxna barn får söka hjälp! Som de inte förmår att göra. Det är sådana öden jag vill lyfta!

Stabilt i några månader

Efter LPT fick sonen bo på ett ställe där det blev struktur. Han hade eget rum men var inte socialt isolerad. Han fick hjälp med mediciner som delades ut på boendet och han blev även körd till Östra varje vecka för att få spruta med antipsykotisk medicin. Nu finns det även en misstanke om underliggande psykossjukdom, varför detta med att han sköter medicinering är så viktigt.

Det blev ganska stabilt för honom där i flera månader men han fick flytta därifrån, då vuxenenheten inte ville betala för boendet längre.

Det blev ganska stabilt för honom där i flera månader men han fick flytta därifrån, då vuxenenheten inte ville betala för boendet längre. Han skulle ansöka om boende via funktionsstöd. Det gjorde han med min hjälp men då blev det avslag. Så nu bor han på ett boende med samma upplägg som gått åt skogen tidigare och gör det nu också.