Ta del av en mammas egna ord om hur hon kämpar för sitt barn – och även sig själv. Som anhörig har hon det väldigt tufft och får ta ett orimligt stort ansvar. Hennes barn har en svår tillvaro med schizofreni och droger. Det här är en mammas historia.

Detta är en del av Arvsfondsprojektet Mötesplats Anhöriga Samsjulighet.
Läs mer om projektet här.
Läs fler anhörigberättelser här.

Uppskattat projekt

Jag säger bara – äntligen! Ett forum för psykisk sjukdom OCH missbruk. Jag har genom åren medverkat i flertalet anhöriggrupper. Regionen tar biten psykisk sjukdom och kommunen missbruk. Jag har inte känt mig hemma i någon av dessa grupperingar.

Jag säger bara – äntligen! Ett forum för psykisk sjukdom OCH missbruk.

Kräver andra arbetssätt

Jag anser att inom “samsjuklighet” så talar vi om tunga diagnoser som också kräver en annan form av arbetssätt. Du kan inte erbjuda en med diagnosen schizofreni att gå ett haschavvänjningsprogram. Psykiatrin har sagt att nu får ändå kommunen ta sitt ansvar och kommunen att nu måste ändå psykiatrin ta sitt ansvar. Vilka är förlorarna?

Och vilka får betala priset? De som skriker minst.

När läget är akut är det omöjligt att få igenom en akutplacering på psykiatrin och ett LVM (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall) tar minst sex månader att genomföra. Sedan frågar psykiatrin: ”vad vill din närstående?”. Att hen har försökt att bo på gruppboende under SoL (Socialtjänstlagen) utan att klara av det samt att jag är hens förvaltare räknas bort i det hela. Frågan känns irrelevant och beslutanderätten hos flertalet av dessa svårt sjuka är för stort. Som min läkare på vårdcentralen sade: ”vi låter dårarna bestämma.” Det låter hårt men det är sanningen i vårt samhälle. Och vilka får betala priset? De som skriker minst.

Så började det för oss

Vår närstående insjuknade 2014, från fullgod skola och avslutat gymnasium, jobb och pojkvän, så vände allt. Det blev 100-pack med nålar och kanyler, vågar och drogtester i lägenheten. Till en början var hen så dålig i sin sjukdom att hen inte hade något kroppsspråk – ansiktet var helt slätt, armarna hängde utan någon rörelse och hen var totalt avstängd. Den unga socionomen på kommunen skulle erbjuda oss ett haschavänjningsprogram.

Diagnos: schizofreni

Efter en överdos och IVA (intensivvårdsavdelning) blev det till slut ett akut LVM. Det var ingen vård utan enbart förvaring. Socionomen var i kontakt med den 80-åriga läkaren som då tjänstgjorde på LVM-hemmet och dessa två kom fram till att vår närstående var autistisk och skulle placeras på ett boende för autistiska. Jag fick tvinga dem att köra ner hen med fångtransport till vår psykmottagning där hon då slutligen fick sin diagnos schizofreni.

Jag hittade Spira Rehab i Alfta. Det var det bästa som har hänt!

Förra sommaren skulle vår närstående akut placeras på något boende precis före semestertider. Handläggaren på vår kommun jobbade sin sista vecka. Jag förklarade tydligt läget om samsjuklighet, varpå hon frågar: ”Men blir inte alla friska från schizofreni med medicinering”. Då blev jag rädd på riktigt. Det slutade med att jag satt sex timmar per kväll för att hitta ett lämpligt boende till vår närstående. Jag hittade Spira Rehab i Alfta. Det var det bästa som har hänt! Vår kommun har skickat ytterligare tre–fyra klienter dit upp. Ett namn för andra att lägga på minnet.

Tungt ansvar på oss anhöriga

Julen 2022 ordnade vår kommun en lägenhet på ett gruppboende via SoL. Vi var alla tveksamma om hen skulle klara detta. Det fungerade i 24 timmar. Sedan blev det droger, olämpliga manliga bekanta och vi fick hämta hem hen.

Jag började arbeta hemma och vi hade vår närstående här. Hens psykiska skick var så dåligt att hen själv ville bli inlagd. Den platsen fanns inte och läkarna skrev ut Haldol för att vi skulle medicinera hemma själva. Som så många gånger förut hamnade ansvaret på oss anhöriga.

Då blev jag själv sjukskriven

Här kunde vi varken ha på TV eller radio, för då blev vanföreställningarna för stora och jobbiga Vi kunde inte prata för länge med varandra för då triggades vanföreställningar ytterligare. Det blev en ny placering till Spira i slutet av januari. Sedan blev jag själv sjukskriven, från januari till september 2023.

Som så många gånger förut hamnade ansvaret på oss anhöriga.

Hur ser läget ut just nu? Hen är åter tillbaka i hemkommunen. Vi har åter gjort i ordning hens lägenhet inom SoL. Oron som finns är stor och jag sover dåligt om nätterna. Det praktiska arbetet just nu är stort. Att få alla journaler överförda till rätt kommun, att få liggande remisser till rätt instans, tandläkare och N-intyg, flyttanmälan och telefonkö till Skatteverket och Försäkringskassan. Det är samarbete med kommunens handläggare, boendestödjare, beroendevården, psykiatrin, neurologen med mera.

Vad händer när inte vi finns?

Jag lägger i snitt två timmar per dag i telefonen. Förra veckan behövde vi besöka vårdcentralen med hen. Maken fick ta ledigt från jobbet då personalen i vår kommun inte får köra brukare i bil. Men när vi inte finns, vem kör då?

De enda som förstår är de som själva upplever detta. Ingen annan kan sätta sig in i vilket arbete vi anhöriga gör.

Så, vi är nu inne på nionde året. Hur det är med mig och maken? De enda som förstår är de som själva upplever detta. Ingen annan kan sätta sig in i vilket arbete vi anhöriga gör.

Med vänlig hälsning
Mamman