Ta del av en mammas och systers egna ord om hur de kämpar för sin son/bror. Som anhöriga har de det väldigt svårt och känner stor maktlöshet gentemot vården och myndigheter. Deras närstående har allvarliga självmordstankar och tar till slut sitt liv.
Detta är en del av Arvsfondsprojektet Mötesplats Anhöriga Samsjulighet.
Läs mer om projektet här.
Läs fler anhörigberättelser här.
Det här är mammans och systerns historia, i form av utvalda delar av e-post-konversationer med projektet “Mötesplats Anhöriga Samsjulighet”, vården och socialtjänsten.
Delar av mammans mejlväxling med projektet i november 2023
21/11 2023
Hej!
Tack för din omtanke om oss anhöriga. Har läst min dotters många mail som du bifogat och återupplever den förtvivlan och frustration som man kände.
Vi har ju gjort en anmälan till IVO och även fått ett beslut om att de inte funnit några brister när det gäller min sons utskrivning eller planerad uppföljning efter utskrivning. De har påpekat brister i journalföring och att anhöriga inte fått information om närståendestöd.
Jag hade önskat att jag fått vara delaktig och fått hjälp till gemensamma samtal med min son och familjestöd.
Det som jag fortfarande tycker, men som är enligt bestämmelserna om sekretess, är att man nu först efter sonens död förstår hur dåligt han mådde. Där har ju sekretessen lagt ett stort nät över och inte involverat oss anhöriga något fast vi hade velat och kanske kunde ha hjälpt i ett tidigt skede i hans sjukdomshistoria. Han ville ju inte alltid involvera oss, har vi läst nu efteråt. Vi förstod inte. Jag hade önskat att jag fått vara delaktig och fått hjälp till gemensamma samtal med min son och familjestöd.
Också detta att en person som gjort flera självmordsförsök hemma skrivs ut till sitt hem gång på gång. Till rester av blod och kaos. Som tur är hade jag nyckel till hans lägenhet och kunde städa upp mellan varven. Men aldrig någon fråga från socialen eller vården om detta. Ingen hjälp från socialens mobila team när jag stod utanför hans lägenhet och inte visste vad jag skulle hitta. De jobbade inte på kvällar.
Också detta att en person som gjort flera självmordsförsök hemma skrivs ut till sitt hem gång på gång.
Läste mammans berättelse i länken ditt mail och det är ju en fruktansvärd berättelse. Så jobbigt har jag ju inte haft det och de stunder min son har varit hos mej har jag upplevt som bra. Men man har “tassat som katten runt het gröt” och inte kunnat tala ut om vad som gett honom sån ångest och självmordsönskan. Då ville man bara att allting skulle vara bra. Det är många föräldrar som har det så här med sina barn. Nu när min son är död har man ju fått ett lugn. Jag vet var han är. Men sorgen och undran vad man kunde ha gjort finns ju alltid kvar. Och som den andra mamman skrev att den sjuke personen “får skylla sej själv”, det är känslan får man när man ber om hjälp. Det känns ju lite så nu också efter IVO:s beslut. Att sjukdomen inte tas på allvar.
Tack för att ni tar upp dom här frågorna.
Med vänlig hälsning
Mamman
21/11 2023
Hej igen!
Har inte pratat med min dotter om detta ännu men jag är säker på att hon tycker det är viktigt att belysa det vi anhöriga tycker brister inom vård och omsorg. Jag kan ju fortfarande inte förstå hur behandlande läkare kunde bedöma att min son mådde bra och kunde skrivas ut till sitt hem när alla kontakter hade semester en vecka. Då borde vi fått en handlingsplan som familj att kunna ta hand om honom men på grund av sekretessbestämmelser fick vi inget veta.
Jag har ju journalanteckningar här som visar läkarens beslut och bedömning vid utskrivningen. Hans psykolog hade ju även larmat om att min son sagt att han skulle “fejka” att han hade framtidsplaner och mådde bra för att bli utskriven och ta sitt liv.
Detta har jag ju fått läsa nu efter sonens död. Där står det också att han ville ha sparsam kontakt med anhöriga men det var ju alltid mej han ringde när han var på sjukhus efter sina självmordsförsök och mej han var hos efter sjukhusvård och permissioner.
Därför är det så tacksamt att ni sätter ord på anhörigas förtvivlan när ingen annan lyssnar.
Nu är det ju den egna viljan och sekretessen som sätter stopp för anhöriga att kunna hjälpa men en svårt sjuk person behöver all hjälp den kan få. Därför är det så tacksamt att ni sätter ord på anhörigas förtvivlan när ingen annan lyssnar.
Vänliga hälsningar
Mamman
Delar av mammans mejlväxling med projektledaren efter intervju för projektet i mars 2023
15/3 2023
Hej!
Tack för inbjudan till träffen för anhöriga men tyvärr kan jag inte medverka. Intressant att få höra Anders Printz berätta om förslag till förbättringar inom samsjuklighet. Jag hade inga kommentarer själv men lyssnade på dom andra deltagarnas synpunkter. En dam talade om all sekretess som anhöriga drabbas av inom social och sjukvård. Även om den anhörige själv tillåter information känns det ibland som vård och socialtjänst gömmer sej bakom detta. Jag själv fick ingen information om planering inför min sons utskrivning från sjukhus. Fick heller inte veta namnet på sonens nya socialsekreterare så jag kunde inte ta någon kontakt. Sonens utskrivning slutade med ett självmord. På hans köksbord låg en blankett som han skulle fylla i om att han upphävde sekretessen mot mej.
Sonens utskrivning slutade med ett självmord. På hans köksbord låg en blankett som han skulle fylla i om att han upphävde sekretessen mot mej.
I sin förtvivlan vet man till slut inte vart man skall vända sej för att kunna få veta vad som planeras för sin anhörige när man vill hjälpa. När jag bett om att min son skulle få ett passande boende fick jag till svar att “det skulle min chef aldrig gå med på. Det blir för dyrt” och när jag efter hans död frågade varför han inte kunde fått ett boende för samsjukliga blev svaret att när en person är suicidbenägen vill inga boende ta emot en sådan person.
Jag har pratat med dej om detta förut men vill att du också skall få läsa min dotters förtvivlade mail till sjukhuset och till Socialtjänsten. Det är så här många anhöriga har det. Vi har fortfarande inte fått något samtal från sjukhuset som utreder dom beslut som fattades vid sonens utskrivning. Ingen som frågar hur familjen mår. Vill bara berätta så att sådana här saker kommer fram till er som för anhörigas talan.
Tack för att ni jobbar för oss. Det är viktigt för att kunna gå vidare i sorgeprocessen att någon som jobbar med psykisk ohälsa vill lyssna på en.
Med vänlig hälsning
Mamman
Delar av systerns mejlväxling med vården och socialtjänsten i juli-oktober 2022
8/7 2022
Hej,
Jag är halvsyster till en av era patienter som nu är inlagd för ca 10:e gången inom ett år på avdelning x på sjukhuset. Jag vill gärna lämna synpunkter och ställa frågor om vården där. Men då jag tillhör ett annat län så kan jag inte få tillgång till den tjänsten via 1177.
Jag vill lämna mina åsikter och synpunkter till er då jag är ännu en av alla anhöriga man läser om i tidningen som känner vanmakt, frustration och hopplöshet kring hur man skall få hjälp med en anhörig med psykisk ohälsa.
Jag är ännu en av alla anhöriga man läser om i tidningen som känner vanmakt, frustration och hopplöshet kring hur man skall få hjälp med en anhörig med psykisk ohälsa.
Min bror har länge mått dåligt psykiskt, ända sedan han var liten visar det sig när jag frågar honom. Hans pappa dog när han var 11 år men han hade redan innan det aggressiva utbrott och ingen lust att leva. Han var snäll och duktig i skolan, ambitiös och kreativ. Min mamma märkte inte någon allvarlig diagnos. Sedan i tonåren började han ta sömntabletter, han har velat dämpa sin ångest länge och det har blivit värre. Han har alltså en samsjuklighet.
Ändå är han klassad som missbrukare och trots ca 10 självmordsförsök, senast för ca fem dagar sedan, är det enda han fått vistelse på boende för missbrukare. Där finns tillgång till droger och han har vid tre tillfällen tagit sig ifrån boendena och gjort nya självmordsförsök. T.ex. tagit sig till staden där han pluggade en gång i tiden, och försökte dränka sig i en sjö där.
Vi som anhöriga får inte en enda gång ta del av vilken vård, behandling, vad man kan få för hjälp etc. trots att det överallt står att läsa inom alla handlingsplaner, riktlinjer etc. Regionens handlingsplan för att förebygga suicid följs inte. När min 77-åriga mamma ringer har hon vid flera gånger blivit otrevligt bemött av er personal. Det hänvisas till sekretess.
Vi som anhöriga får inte en enda gång ta del av vilken vård, behandling, vad man kan få för hjälp etc. trots att det överallt står att läsa inom alla handlingsplaner, riktlinjer etc.
Men nu har det gått så långt att vi inte tänker acceptera att han återigen skall bli utskriven och anses klara sig själv och att sköta besök inom öppenvården. Han vill bara dö och begå självmord. Han är inte missbrukare.
Vi undrar: varför får inte en 35-årig kille som är ambitiös, har haft jobb, har egen lägenhet, studerat på högskola etc. den hjälp han bör få? Att få en plats på ett vårdhem för samsjuklighet? Kostar det inte mer att hämta honom en gång i månaden med polis, ambulans, läggas in på sjukhus istället för en vårdplats som skall fungera för honom med sin psykiska ohälsa som är grundorsaken? Vi vill inte behöva skriva i tidningen om att vi larmade men att han hann dö.
Vi vill inte behöva skriva i tidningen om att vi larmade men att han hann dö.
Han har själv försökt vara drogfri för att få hjälp med diagnosutredning men p.g.a. av sin ångest har han inte klarat det längre perioder. Han har gått med på ECT-behandling, olika mediciner, varit på två boenden, men inget har hjälpt då de boendena riktar sig till enbart missbrukare.
Varför har vi anhöriga inte varit inblandade någonting, varför blir vi inte kontaktade efter all denna tid? Detta har pågått länge och han gjorde sitt första allvarliga självmordsförsök i september 2021. Nu har det blivit många fler, senast med heroin han sprutat in. Han har en farlig kniv hemma och vi är oroliga. Vi har gjort orosanmälan nu men vi vill inte att han enbart blir inlåst utan vård. Varför blir kriminella bättre vårdade i detta samhälle? Mordet i Almedalen är en konsekvens av all frustration psykiskt sjuka känner, det är allvar.
Vi kan inte acceptera en gång till att er läkare skickar hem honom, utan att vi som anhöriga blir kontaktade och involverade. Det är en ständig ångest att undra “när kommer han hem igen för att ta livet av sig”? Det har gått ett år med ca tio allvarliga självmordsförsök och man kan inte skylla igen på att alla har semester, vi har inte semester med allt detta i vårt huvud.
Min mamma får ingen hjälp av socialens jourteam att åka in till hans lägenhet när hon inte får svar från honom. Hon har fått hitta honom medvetslös nu två gånger i hans lägenhet och larmat. Hon är 77 år och det är inte rimligt. Jag är ensamstående mamma och kan inte åka in med min 9-åriga dotter och hitta min bror död. Sedan är det två bröder till som också har sina familjer, vi kan inte åka en gång i månaden och hitta vår bror hemma i sitt blod igen. Vi har hela tiden umgåtts regelbundet med honom, tagit med honom på alla högtider etc. Vi har ofta kontakt med honom men ingen hjälp av någon inom vården hur vi skall få vidare stöd. Jag har skickat honom massa länkar till organisationer, stöd etc. Inget hjälper.
Min bror har fått bo hemma hos vår mamma flera gånger för att man inte skall lämna en suicid person ensam men det är inte rimligt längre. Han blir aggressiv ibland och hon blir rädd. Vi kan alltså inte som anhöriga anses vara ansvariga för en högrisk suicid person som bara vill dö. Och han skall inte skrivas ut och skickas hem en gång till som har skett ifrån er avdelning nu ca tio gånger. Han har själv avsagt sig kontakt med socialen och boendestöd. Han har gett upp p.g.a. långsamt agerande och att inte få rätt vård.
Vi vill lämna detta till dig för det är er avdelning som bör förstå en gång för alla att han inte kan ta egna frivilliga beslut, att vi anhöriga måste få stöd och att han måste få rätt vård nu!
Vi anhöriga måste få stöd och han måste få rätt vård nu.
Han skriver texter, musik, målar etc. Han har skapat egna dataspel och skulle kunna ha ett väldigt bra liv om han får rätt vård. Men texterna handlar om att inte orka leva.
Men också att det är allvar nu, han ser sitt liv som slut. Han kommer att dö om inte någon ger ett intyg på att han skall ha rätt vård nu. Alla dessa ord om rekommenderad vård vid samsjuklighet, anhöriga skall ha inblick etc. verkar inte gälla. Vi har nu begärt ett möte med ansvarig läkare och kurator.
Varför finns då en handlingsplan inom regionen att minska antal självmord när den ändå inte används?
Men t.ex. sa min bror att vid senaste suicidförsöket frågade ingen på er avdelning om det utan påpekade endast att han inte tagit sin medicin?! Om han blivit rätt behandlad från början, inte som en missbrukare, så hade han kanske haft mer lust att försöka.
Jag förstår att det är många patienter, det kostar pengar etc. Men varför finns då en handlingsplan inom regionen att minska antal självmord när den ändå inte används?
Tack på förhand att jag kan få något svar.
Mvh,
Systern
22/7 2022
Hej,
Detta brev skickade jag den 8 juli, där jag varnade för att min bror skulle ta livet av sig om han kommer hem själv igen. Alla hans brev där det står tydligt att det var hans avsikt. Ändå skrev ni ut honom den 20/7. Nu är han död! Vi var hos er och varnade. Varför skrevs han ut och skickades hem?
Ändå skrev ni ut honom den 20/7. Nu är han död!
Varför är frivilligheten och sekretessen det som är viktigare än att rädda liv? Er handlingsplan att förebygga suicid har än en gång misslyckats. Ingen jour fanns tillgänglig, inget stöd, ingen övergångsvård för en suicidal person som inte kan vara tvångsvårdad utan alternativet är att ensam åka hem utan att vi fick vara med i någon vårdplan.
SIP-möte, anhöriga skall vara med, stödperson, kristeam skall hjälpa anhöriga som sett sin son död = NOLL! Vi fick inte ens en chans att åka in i tid och rädda honom!
Ingen fanns att ringa från Socialens jourteam när vi blev oroliga att han inte svarade. Igen har min mamma och en av mina bröder tvingats åka in och nu hittades han, 35 år död ensam i sin lägenhet. Ovärdigt!
Inget anhörigstöd har kontaktat oss, ingen som ger mig sömntabletter på natten för att sova efter ett dödsbesked. Ingen ringer. Noll följs de riktlinjer som står i regionens handlingsplan!
Ett år sedan var det som han bedömdes hög suicid, en missbrukare tar inte livet av sig. Han behandlades som det och fick endast av Socialen boenden för missbrukare. Tio självmordsförsök säger allt! Ändå ger ni inte en sådan person ett vårdhem. Han försökte med Stöttargården och Bästagatan och gick med på det men det var inte för honom. Han var psykiskt sjuk!
Skandal att ni ännu inte har ringt min mamma som hittat sin son död på golvet och är i chock nu!
Vi kommer att anmäla detta, ni bör ge oss information och lämna det till oss hur man anmäler en vårdskada etc. Skandal att ni ännu inte har ringt min mamma som hittat sin son död på golvet och är i chock nu! VEM skall hon ringa?
Otroligt, man trodde inte att man skall vara en av alla som upplever detta. Man har läst om hur jävla dålig vården är och det stämmer, och det fick min bror att ge upp. Skrivs ut utan en plan och semester av ordinarie team?! Var det värt de sparade pengarna på att inte ge rätt vård i tid och en vård byggd på frivillighet som nu dödat en till? Vi kräver svar och kommer tyvärr tvingas ta detta vidare trots chock och sorg.
Hälsningar
Systern
27/7 2022
Hej *socialsekreteraren*,
Min mamma har pratat med dig om min bror som tog sitt liv direkt efter utskrivning från Avdelning x på sjukhuset den 20/7.
Vi anhöriga har veta länge att han mår dåligt och allvarliga suicidförsök påbörjades för ca ett år sedan. Han har haft kontakt med vård och socialen i över ett år. Han har berättat om sina självmordstankar för över ett år sedan till en av era anställda. Vi anhöriga har ändå inte fått någon chans till några möten om att få ge en bild av honom och han har ibland inte gett oss den möjligheten.
Att veta att ens bror och son vill dö men inte få en chans att hjälpa, att se honom allt mer uppgiven fast han en gång var en fungerande person med jobb, förhållande, vänner och intressen. Att inte känna respekt för en människas liv från vården och Socialtjänsten är tyvärr det som vi har fått känna länge och framför allt nu när han skickades hem trots våra varningar till vården och orosanmälan till er bara ett par veckor innan. Varför tas inte anhöriga på allvar och varför skall en frivillighet gälla för en psykiskt sjuk person?
Att veta att ens bror och son vill dö men inte få en chans att hjälpa, att se honom allt mer uppgiven fast han en gång var en fungerande person med jobb, förhållande, vänner och intressen…
Nu har vi inte ens fått någon krishjälp av någon som haft kontakt med min bror. Det är mycket man vill lämna in och anmäla för att påpeka ännu en gång att anhöriga behöver stöd och information om rutiner och vad för hjälp som går att få under tiden när man har en anhörig som vill dö. Efterlevandestöd erbjuds men då är det ju för sent.
Tack för vidare hjälp med att kartlägga varför han inte fick bättre stöd vid utskrivning och meddela hur vi anhöriga kan få hjälp att lämna in anmälan om felbehandling.
Mvh,
Systern
29/7 2022
Hej *systern*,
Jag beklagar det som ni som familj drabbats av och din brors suicid är ett misslyckande där varken vården eller socialtjänsten nått fram och inte lyckats förhindra att det skedde. Jag har pratat med din mamma vid ett par tillfällen, senast igår där jag bekräftade att jag tagit emot ditt mail. Att vara anhörig och stå bredvid är tufft på så många sätt och när det gäller vuxna personer så kan även den enskilde personen avböja att involvera nätverket och då kan vi som socialtjänst inte involvera nätverket mot den enskildes vilja.
Jag har varit i kontakt med sjukvården och de kommer att utreda händelsen utifrån de rutiner som finns när en person tar livet av sig efter att ha varit inlagd så nära inpå. Ni kommer att kallas till möte och har också rätt att få ta del av den utredning som sjukvården gör.
Vill du, får du gärna ringa mig.
Vänliga hälsningar
Socialsekreteraren
24/8 2022
Hej *socialsekreteraren*,
Igår var vi på närståendesamtal inför utredning/händelseanalys. Det kommer ta flera månader. Jag undrar om ni på Socialförvaltningen också gör en sådan? Och om vi anhöriga får komma till tals då?
Sjukhuset meddelade oss att de senaste två åren hade de inte haft ett liknande fall som min brors med ett sådant snabbt suicid efter utskrivning. Eftersom vi varnade innan och orosanmälde undrar jag ännu varför vi anhöriga inte fick vara med i en planering vid utskrivningen? Hur ofta måste man orosanmäla när vi gjorde det ca tre veckor innan? Varför kommer inte någon med hem vid utskrivning samt något jourteam som fungerar mer intensivt för en sådan person? Om hans enda vilja var att dö så borde han ju inte få nästa bokade tid på Socialen flera dagar efter utskrivning eller faktiskt åka hem ensam? Och om vi anhöriga skall rädda någon och ta allt ansvar så får vi ändå inte det enligt “lagen” när det är skarpt läge för sekretessen och fria viljan gäller högre. Hans meddelande som vi vittnade om på orosanmälan, det han sagt hos psykolog och alla allvarliga försök hela året innan borde ju fått även er att reagera snabbare?
Eftersom vi varnade innan och orosanmälde undrar jag ännu varför vi anhöriga inte fick vara med i en planering vid utskrivningen?
Det är ännu saker man inte förstår; trots sekretess och fria viljan så undrar jag alltså varför inte min bror i samråd med er och vården inte kunde komma snabbare in på en längre vistelse på ett bättre behandlingshem än de som erbjöds, där ingen terapi eller drogfrihet var möjlig på plats och där man kunde åka hem själv för nya självmordsförsök?
Han sökte ju tidigt vård och gjorde ca tio allvarliga självmordsförsök men fick ändå åka hem själv mellan gångerna utan någon som följde honom hem. Att han själv inte ville ha med någon bör inte gälla vid hög suicidrisk. Är det endast tvångsvård eller frivillighet hemma för en sådan person som finns så är ju vården och socialen ansvariga för att han faktiskt åkte hem och begick ett självmord. Att det inte finns en övergångsvård? Han larmade själv fler gånger, han var drogfri, han gick med på behandlingar men han sa ändå att han mådde dåligt och ville dö. Han blev uppgiven av alla processer och dålig vård. Skall man då få säga av sig allt för att faktiskt få åka hem och beställa dödliga droger då?
Han larmade själv fler gånger, han var drogfri, han gick med på behandlingar men han sa ändå att han mådde dåligt och ville dö.
Se debattartikel i Göteborgs-Posten: Psykstöd saknas efter suicidförsök
Det är allt detta vi trodde skulle gälla och när det inte görs kommer det inte gå att förebygga suicid. T.ex. så hade min bror gömt massa dödliga droger hemma och när han gjort så många planerade försök innan kan ingen tro att han skulle må bra på ett par veckor. Men ingen ansvarig garanterade hans säkerhet och vi anhöriga fick inte vara med i vårdplaneringen trots varningar och orosanmälan eller känna oss trygga någonsin senaste året.
Inget kristeam har kontaktat oss. Vi anhöriga får ingen inblick och det förlänger en djup kris vi har och kommer att ha.
Ingen följde min mamma till hans lägenhet när den var nerblodad etc. efter suicidförsök. Eller för att hitta honom flera gånger medvetslös och till slut död. Jourteamet fanns aldrig till hands. Ingen avbokade hans besök som var fem dagar efter hans död trots att min mamma bad om det.
Vi anhöriga får ingen inblick och det förlänger en djup kris vi har och kommer att ha.
Det är som att ett liv inte räknas om man endast låter personen ha en fri vilja och bli hemskickad för att dö, vilket skedde i min brors fall. Ovärdigt för oss och för honom.
Jag försöker få tid till samtalsstöd som man får leta efter själv men det är bra om vi kan få veta varför inget mer gjordes för oss eller honom, för fri vilja att dö och inte ge oss stöd är ju också något som måste en gång för alla förbättras. Man bör lyssna på alla de anhöriga och SPES etc. som rapporterar hela tiden om alla brister. Vi får även själva gå in i hans lägenhet att städa efter alla spår som är kvar av hans självmord.
Så tack för att du återkommer med vilken typ av utredning Socialtjänsten gör i dessa fall och om vi anhöriga kan lämna våra åsikter etc.
Mvh,
Systern
10/10 2022
Hej *socialsekreteraren*,
Nu har vi haft min brors begravning och tömt hans lägenhet. Varje dag mal våra tankar med vad som gick snett och vi vill ju göra våra anmälningar när vi samlat kraft.
Nu har vi haft min brors begravning och tömt hans lägenhet. Varje dag mal våra tankar med vad som gick snett.
Man kan inte gå vidare förrän man får se handläggningen av vad som hänt de senaste åren, både inom vården, socialtjänsten och missbruksenheten och lämna in anmälan med synpunkter. Vården gör ju sin egen utredning och när den är klar tar de ställning till om de skall anmäla till IVO. Men då undrar jag hur det går med er utredning. Jag hittade detta i ett tidigare mejl från dig:
“Vi på socialförvaltningen har bett vår SAS (socialt ansvarig samordnare) att titta på vår hantering och handläggning av din brors ärende. Exakt hur detta går till ber jag att få återkomma till.”
Så det vore jättebra om du kan meddela oss hur det ligger till med er utredning. Eftersom det är kombinationen av hanteringen av både vården och socialtjänsten som var den nedåtgående spiralen för min bror.
Vad som än gäller för regler om sekretess och anhörigas inblandning så känner vi att hans och våra varningar i över 1,5 år inte togs på allvar. Man skall rädda någons liv och han bad om hjälp i tid. Han sa själv att han ansåg sig ha stort behov av hjälp för ca 1,5 år sedan och att han hade allvarliga suicidtankar.
Man skall rädda någons liv och han bad om hjälp i tid.
Men han blev hänvisad till öppenvård och utskriven att åka hem om och om igen. Ingen ansåg att han skulle behöva en längre tid på behandlingshem. Vi vet inte vad för terapi han fått, endast mediciner. Att åka hem själv och klara sig med öppenvård fungerade inte men han fick heller inga hem för psykisk ohälsa/samsjuklighet i slutet då man inte tar emot suicidala personer, så skall de då vara hemma själva istället eller tas om hand av sin familj när vi inte fick stöd eller inblandning? Endast Stöttargården blev erbjudandet igen efter all tid där han skulle betala själv. Då gav han upp. Vi anhöriga blev inte inblandade fastän vi tvingades kasta oss in och rädda hans liv flera gånger.
Allt detta måste framföras till högre instanser. Samt att vår orosanmälan veckorna innan han dog inte verkade betyda något. Varför var det inte mer ordnad SIP-planering för hans sista utskrivning? Han tog sitt liv direkt på kvällen/natten när han åkte hem och hittades på golvet av min mamma och bror iförd sin tröja ifrån sjukhuset. Han hade planerat det och tidigare försök. Ingen riskanalys gjordes, verkar det som. Det är fortfarande ofattbart att han blev utskriven när vi visste att han bara ville dö, det stod i alla hans journaler och meddelande till oss att det var vad han avsåg sista tiden, som jag även meddelade både Socialtjänsten och sjukhuset innan.
Han tog sitt liv direkt på kvällen/natten när han åkte hem och hittades på golvet av min mamma och bror iförd sin tröja ifrån sjukhuset.
Tack igen för uppdatering om er utredning och hur vi skulle kunna få hjälp att anmäla även våra synpunkter även av socialtjänstens hantering.
Men för att göra anmälan behövs också att vi får veta alla beslut som togs för min bror. Vi vet att han inte själv ville ha viss hjälp ibland, men att han larmat själv vid flera självmordsförsök, tackat ja till medicinska behandlingar och bett om hjälp att må bättre ifrån missbruket. Då skall åtgärder för att rädda liv göras när det är akut.
Tack igen på förhand för all information och att jag och min mamma och syskon får hjälp med detta.
Mvh,
Systern
