Vem är du?

Jag heter Angelica, är 34 år, jag är journalist och har två barn som är sju respektive två år. På fritiden håller jag på att lära mig att tatuera.

Hur kom det sig att du sökte den här tjänsten som du har nu på NSPH?

Jag har jobbat inom civilsamhället länge, till exempel på Attention Stockholm. Innan jag kom hit så var jag chefredaktör för ett drogpolitiskt magasin för unga som ges ut av Ungdomens Nykterhetsförbund, UNF. Jag har alltid haft en positiv uppfattning om NSPH. Jag tycker att det är en organisation som gör verklig skillnad. Dessutom är psykisk hälsa och egenmakt för patienter min hjärtefråga.

Angelica Ogland. Fotograf: Caroline Andersson

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av nu på NSPH?

Efter att ha skött en tidning själv i så många år så finns det inget jag inte kan. Haha, skämt åsido så lär man sig otroligt mycket på det. De här sex åren på tidningen har lärt mig vad som fungerar och inte – man blir vässad på målgruppsanalys.

Dessutom har jag egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har adhd och för många år sedan hade jag även en missbruksproblematik. Jag tror att det har gjort mig ödmjuk inför personer jag möter idag, speciellt inom rättspsykiatrin eftersom jag själv har erfarenhet av tvångsvård, men då för mitt missbruk.

Finns det något inom rättspsykiatri som du brinner lite extra för?

Jag tycker att vårdtiderna är för långa och vårdens innehåll för fattigt. Det tenderar att bli enbart medicin och förvaring, och det gör mig helt ärligt förbannad. Det är människors liv det handlar om.

Jag anser att psykiatrin generellt kan fortsätta att ha så här låg nivå för att det handlar om en patientgrupp som inte orkar organisera sig, man har fullt upp att försöka överleva. Man brukar alltid hänvisa till att det är en budgetfråga, men det är inte bara det. Det är också en maktfråga.

Jag önskar att människor visste vilken makt de har, bara de går ihop. Psykiatrin, i de delar där den är undermålig, är det för att vi tillåter den att vara det.

Vad tycker du om att göra på fritiden?

Jag tatuerar! Tatuering är den perfekta blandningen av sjukvård och estetik  – man måste följa en viss hygienrutin när man tatuerar. Just nu lär jag mig hantverket och då tatuerar jag bara mig själv. Jag använder den traditionella tekniken stick and poke med nål, dvs jag använder inte maskin. Dessutom samlar jag på gamla böcker om psykiatri från början av 1900-talet – det är min egen forskning. Sen håller mina barn mig sysselsatt, det blir så som småbarnsmamma. Jag ser fram emot att få sova någon gång.

Välkommen, Angelica!