Vad innebär det att åldras? Vad betyder det att må bra? Tidigare i höstas, innan pandemisituationen återigen eskalerade, besökte projektgruppen för Åldras och må bra ett trygghetsboende i Oxelösund för att prata om vad det innebär att just åldras och må bra. Om mötet kändes viktigt då så känns det än viktigare sett i backspegeln. Måtte vi kunna fortsätta mötas, även om vi just nu inte kan ses.

Ida Malm, NSPH. Fotograf: Caroline Andersson (beskuren)

Morgonen i Oxelösund var krispig och med god tidsmarginal kunde vi se oss omkring en stund i den vackert belägna industriorten. Väl inne på trygghetsboendet doftade det kaffe och det låg en spänd förväntan i luften. Det fanns en längtan efter att ses, på riktigt!

När Corona-viruset slog till i våras upplevde vi i projektet Åldras och må bra en tvär inbromsning. Vår målgrupp (65+ med psykisk ohälsa) tillhör till stor del särskilda riskgrupper och de gruppaktiviteter som vi hade inplanerade under våren och försommaren fick vi tyvärr skjuta upp. Vi var nog lika exalterade över att få komma iväg på besök, som vår kontaktperson var över att få ta emot gäster.

Åldras och må bra är ett projekt som handlar om att skapa öppenhet och sprida kunskap kring äldre personers psykiska ohälsa, ett område som länge varit eftersatt, men som i alarmerade takt har aktualiserats i samband med pandemin. Isolering, ensamhet, rädsla, frånvaro av fysisk kontakt och besök har för många äldre och deras anhöriga skapat en ohållbar situation och synliggjort många brister.

Vi glömmer ofta den handlingskraft, kunskap och det självbestämmande som äldre personer besitter utifrån sina livserfarenheter.

I vårt arbete är samtalet centralt och vi skapa arenor för samtal för och med äldre personer. Det finns en tendens att prata om äldre personers behov, men inte med dem. Vi som inte är gamla vill skydda och ta hand om, men glömmer ofta den handlingskraft, kunskap och det självbestämmande som äldre personer besitter utifrån sina livserfarenheter. Detta skulle kunna tolkas som ett tecken på ålderism, åldersbaserad diskriminering, och speglar att många ser ångest, depression och andra psykiska sjukdomar som en naturlig del av åldrandet trots att det inte stämmer.

I samtalen på trygghetsboendet fick vi höra ett antal berättelser om just det; att förväntas att inte längre veta sitt eget bästa, att bli pratad om istället för med, att andra fattar beslut över ens huvud. Ålderismen behöver belysas och samhället behöver komma till bukt med den för att inte gå miste om värdefulla erfarenheter. Med samtalet som katalysator kan vi skapa förändring, både på individnivå och på samhällsnivå.

När någon berättar för mig om hur det har varit för den och vad som har gjort skillnad för hen, får jag chansen att lära mig någonting – på riktigt. Berättelsen får mig att förstå på vilket sätt information hade kunnat göra skillnad. När någon berättar får jag också en djupare förståelse för vad det kan betyda att få dela med sig till andra. Personliga berättelser ger också en insikt i vad praktisk avlastning kan innebära i praktiken. När någon berättar om att hen förskrevs antidepressiv medicin utan att vare sig själv ha bett om det, eller ha fått någon information om medicinen, börjar jag fundera på hur äldre personer lyssnas till i vården.

I det genuina samtalet händer också någonting mer. Vi möts som individer, som personer – i det som är vi. Vi möts, vi samtalar och vi lär oss av varandra. Vi lämnade Oxelösund påfyllda och lite klokare än när vi kom dit.

Vi hoppas också att så snart som möjligt kunna fortsätta ses, till dess får vi hålla i och hitta andra sätt att mötas.